Fredag 27 aug 2010, 10:32
Besöker inte polishuset så ofta precis, senast var det när en buss hade kvaddat bilens backspegel. Det måste vara några år sedan eftersom vi bodde i centrum då.
I veckan var jag där, för andra gången på mycket kort tid. Första gången fick jag lämna fingeravtryck och fotograferas. Det var bara siffrorna under hakan som saknades - annars kunde man lätt tro att jag var på väg att ta plats i finkan.
Härom dagen när jag skulle hämta ut mitt nya pass var det riktigt roligt - nej inte passet - det var medväntarna i väntrummet som stod för underhållningen. En barnfamilj fanns på plats för att skaffa pass. Jag vet inte om det var till hela familjen eller om bara familjens yngste, en baby, behövde resedokument.
Mor och baby ska fotograferas, kanske finns även fadern med - möjligen var han skymd av en pelare - jag såg honom inte. Under tiden som mor och barn har tagit plats framför en kamera åker en cirka fyra år gammal flicka/dotter kana på väntsoffornas träryggstöd. Upp och ner upp och ner - det går jättebra. Hon är nöjd.
Storebror däremot tycker att det drar ut på tiden och redan innan lillebror öppnar sin söta mun och ljudligt meddelar att även han har tröttnat på tillställningen suckar storebror djupt och säger:
Kan vi inte lämna honom hemma?
Här kunde det ha slutat. Men modern gav åtminstone inför äldste sonen intryck av att ta honom på allvar frågade:
Ska han vara alldeles ensam när vi reser?
Även det hade storebror tänkt på.
Vi lämnar honom hos mormor, blev svaret.
Sedan hördes inte mer, mer än lillebror som inte tyckte det var ett bra alternativ, eller som hade tröttnat på att sitta i mammas knä eller som var hungrig eller kanske gjort i blöjan.
Och mitt pass var klart att hämtas.
Fredag 20 aug 2010, 14:32
I morse såg jag den feta katten igen, den som brukar kalasa på fåglar i vår trädgård.
Nu sprang den över vägen.
Nej, jag gasade inte för att hinna fram. Jag tutade så att den fick lite fart istället. Jag har varken för vana att köra på katter eller barn, rådjur, igelkottar, skator eller annat levande som förekommer på vägen. Men det händer att jag blir irriterad.
På skogsvägen som man tar för att komma hem till oss österifrån står det två hemmagjorda skyltar som varnar för lekande barn. Jag säger som en mycket god vän: BARN SKA INTE LEKA PÅ VÄGEN.
Som om det inte vore nog placerade någon förra året ut en docka iklädd neonfärgade regnkläder på en trehjuling precis i vägkanten.
Vi var nog många som kröp förbi dockan på 70-sträckan. Första gången... Sedan hade vi vant oss.
Liknande experiment gjorde någon i Dannike härom året. Den dockan försvann efter någon månad. Undrar just om det är polisen som vi ska tacka för det.
Härom dagen såg vi för första gången några personer i närheten av platsen där skyltarna står.
"Äntligen", sa vi till varandra till vi upptäckte att det var ett par vuxna som gick i bredd på vägen. Vägen är så smal att vi vintertid tackar Gud då gånger som det inte kommer något möte. Sommartid kan vi använda mötesfickorna...
De vuxna gick som sagt i bredd och någon av dem körde barnvagn. En av dem gjorde en antydan till utfall mot vår bil som framfördes i en hastighet mellan 45 och 50 km / timmen på 70-vägen.
Jag kan förstå att människor tycker det är otrevligt när det kommer bilar på den smala vägen som man själv råkar beträda. Men jag har svårt att förstå hur man på ömse sidor om en befintlig, hyfsat trafikerad, skogsväg bygger hus och flyttar in med barn och tror att trafiken därmed ska upphöra.
Vilken tur att det inte var en orutinerad ung förare med blankslitna däck som kom när de promenerande bredde ut sig över vägen. Vad hade hänt då? Panikbromsning och sladd i grusen? Som resultat hade en eller flera troligen skadats.
Tisdag 17 aug 2010, 10:43
Det ska bli regn, oväder, risk för översvämningar och annat elände. Vad göra?
Vänta på ovädret?
Det är inte nödvändigt. Ovädret kommer ändå.
På väg hem från sommarens resa i Sydeuropa såg vi redan i Nice på väderrapporterna i teve hur ovädret skulle drabba oss längre norr ut. Följande kvällar var det samma hotande rapporter, i Colmar och när vi hade passerat den tyska gränsen.
Längs de tyska motorvägarna möttes vi av flera tillfälliga skyltar om arbete på vägen. Där gick några "gubbar" och rensade avrinningsbrunnarna. Fem-sex mil längre fram upprepas synen. Sänkt hastighet, trafik i ett körfält och personer som rensar brunnarna.
När regnet några timmar senare kom, var det ingen panik. Ingen vattenplaning. Vattnet rann undan.
Tipset är: Vänta inte på ovädret. Förbered dig.
Måndag 16 aug 2010, 10:26
Kan vi inte plocka svamp på söndag? sms:ade en av sönerna när jag var i Stockholm i förra veckan.
Visst kan vi det, svarade jag, utan att antyda att svampplockning är något som man säkert vet att man utfört, när man är klar och det finns svampar i korgen, helst ätliga.
Söndagen anlände men sonen var något spak efter kalaset i grannstaden. Mannen och undertecknad bestämde oss dock för att göra ett försök. Så här års är bagageutrymmet i bilen "laddat" med stövlar, sockar och heltäckande kläder för att vi bara ska kunna åka, när lusten faller på. Korgar, en svampbok, kniv och vattenflaska samlades in och iväg bar det.
För ett par år sedan förstörde markägaren "vår" svampskog med hjälp av stora skogsmaskiner. Sedan dess är vi lite vilsna i naturen. Vi söker nya platser för att utöka vinterns förråd av godsaker.
Igår svängde vi av från stora vägen, in på en mindre skogsväg, ställde bilen och greppade korgarna.
Snart nog stannar jag till och plockar några mogna lingon, viker upp en begagnad jordgubbskartong och lägger i de röda bären.
"Se upp", ropar mannen intill mig som har tittat längre ner i backen."Du står på kantarellerna."
De gula delikatesserna såg ut att ha klarat sig bra, trots mitt påhopp. De placeras i en annan jordgubbskartong och vi vandrar vidare.
"Jag tror att jag plockar lite blåbär istället", säger mannen som tröttnat på att leta efter svamp, när jag lägger fler delikatesser i min korg.
Han ger sig in i skogen och jag fortsätter längs vägen. I väntan på att få syn på ännu några kantareller plockar jag blåbär och lite hallon, var sort i sin lilla kartong.
Efter någon timme avslutar vi utflykten och med facit i handen kan jag konstatera att det blev helgarderat i skogen.
Fredag 13 aug 2010, 15:11
...sa en liten tjej som i går "hängde" med en kompis vid samma tunnelbanevagnsdörr som kollegan och jag.
Sedan följde den vanliga litanian från den jag misstänkte är en 14-åring. Hon talade om hur pinsamt det var att ha en mamma därifrån - i alla humorprogram i TV får ju Borås symbolisera den trista landsortsstaden.
"Ska jag prata allvar med dem?" frågan jag kollegan lite lågt på skoj.
Mellan oss och 14-åringen med kompis stod en medelålders lätt tatuerad man, närmare två meter lång, som livet sannolikt har farit rätt hårt fram. På ren stockholmska säger han högt, rakt ut i luften:
"Jag är också född i Borås - det är en otroligt trevlig stad."
Kollegan och jag fann oss inte. Vi skulle naturligtvis ha hängt på och stolta med en röst sagt:
"Vi är också födda i Borås."
Boråsfödd eller ej. Boråsföretaget Rotor som på försommaren presenterade sin soppservis har nu fått fram den kompletterande receptboken. Bilderna på kända sjuhäringar och deras favoritsoppor får sällskap av en fotosida med läckra Boråsmiljöer, Pinocchio, Bodhi i Viskan vid Röda kvarn och den gula Declination på Sandwalls plats. Där finns också en bild från en fullsatt uteservering.
Tråkigaste staden i landet? Tror inte det.
Måndag 09 aug 2010, 14:33
Nu igen.
För andra eller tredje gången i sommar har någon kalasat på en fågel i vår trädgård. Några svarta fjäderpennor vittnar fortfarande om det förra kalaset, när jag hittar en samling grå dun och fjädrar på gräsmattan.
Trist.
Och jag har ingen större lust att använda bekantingens kattskrämmarknep: spruta vatten eller kasta trätofflor i riktning mot djuret. Har förresten inga trätofflor - och fopporna är väl mjuka.
Ska kolla om det fungerar att skvätta citronjuice längs kattens stråk. Den - katten/katterna alltså - ska bort ur trädgården.
Finns det någon läsare som har bättre förslag?
Måndag 14 jun 2010, 10:23
Jag är inte ensam om att ha blivit "stämplad för livet", som en politiker uttryckte sig i radion häromdagen. Vi är ett stort antal personer som redan som sjuåringar "stämplades".
Redan i första klass fick vi betyg, visserligen bara i uppförande och ordning och så stor ordning hade vi väl inte. Alla fick "a". Det näst bästa man kunde få. Vår fröken hade hopp om bättring.
Utan att ha letat fram min gamla betygsbok - då man fick betyg varje termin hade man naturligtvis en betygsbok som skulle tillbaka till skolan efter loven. Där skulle någon av föräldrarnas namnteckning finnas som en garanti att föräldrarna visste hur det stod till med studierna. Kvartssamtal hade inte uppfunnits ännu.
I trean var vi så stora att vi fick betyg i ett antal ämnen: läsning, matematik, gymnastik, sång och kanske något mer. Jag minns inte. Sannolikt hade jag B i gympa. När vi blir nostalgiska på jobbet och pratar om betyg visar det sig att många journalister blev "stämplade för livet" med ett gympa B (vilket står för godkänd men inte mer). Få, om ens någon, av oss har lidit av det sedan vi lämnade skolans värld.
Vad jag med säkerhet minns är "stämplingen" i trean då jag och en kille i klassen båda fick "a" i matematik. Så höga betyg satte man egentligen inte i småskolan, men han och jag räknade inte bara fortast, vi räknade också allt rätt.
Det mattebetyget har följt mig hela livet. Att matematiken på högskoleprovet, som jag gjorde för 10-15 år sedan, gav det sämsta resultatet av de olika delproven, är något jag med stor framgång förtränger. Skolöverstyrelsen har fattat ett antal beslut om hur matematikundervisningen ska vara sedan jag lämnade skolan. Det enda året som vi hade matte på gymnasiet, ägnades åt mängdlära som varken läraren eller vi ungdomar riktigt förstod varför vi skulle lära oss.
Första året på Flickskolan - ja, det fanns på den tiden och var riktigt bra - var lärarna så kloka att de inte gav mig BC (underkänt) i engelska och tyska samma termin - i så fall hade jag fått gå om eller sluta. Istället var det växelvis B? och BC.
Har aldrig känt mig stämplad av de betygen. Däremot fick jag vissa hintar att det var dags att glömma pubertetsproblemen och börja plugga. Terminerna efter steg betygen.
Barn visste då och vet idag vem i klassen som har talang för något, som sjunger bra eller är riktigt vig, precis som vem som är bra på matte eller historia. Och de vet var på skalan i klassen de själva befinner sig. Det har ingenting med "stämpling" att göra.
Tisdag 25 maj 2010, 12:16
...men om andra skulpturer. En av ungdomarna i familjen tog en promenad till stan och kollade in mannen på taket (vid Stora torget). Den statyn fick, kan jag meddela, godkänt.
I mejlet bifogande han följande länk, om skulpturer som skrämt slag på en och annan solbadare.
http://www.premier-holidays.com/info/5_creepy_beach_sculptures_to_scare_off_sunbath.aspx
Måndag 24 maj 2010, 11:41
Borås bröllopspresent måste vara den absolut roligaste av alla. Vad är en brödrost eller linneduk om en gigantisk staty?
En prinsessklänning till kronprinsessan, fylld med grodor som kan bli små prinsar bara man pussar dem. Dessutom slipper Victoria och Daniel fundera på var i Hagaparken den ska stå, för den stannar ju i Borås.
Den är redan utställd - och renoverad . Alltså är den begagnad. Att återbruka är fina fisken i dessa dagar. Och att ge bort samtidig som man har skulpturen kvar är en god Knallelösning. Kanske blir sessan en än flitigare Boråsgäst, nu när kronprisessefamilen har en egen staty - i Borås.
Vilka utsmyckningar som ska få finnas i det offentliga rummet diskuterade familjen över söndagsmiddagen. Behöver jag säga att diskussionen blev livlig? Den handlade inte bara om inbjudande skulpturer i glada färger i Stadsparken, också om en liten kanin som vissa av oss tycker om, andra inte. Om ett litet barn som vi alla fördrar och en badande man i Viskan.
Eva Hilds nya verk, liksom mannen på taket strax intill var det bara jag som hade sett. Och Octupus på Hässleholmen som vi passerat massor av gånger hade en av ungdomarna knappat lagt märke till. Den som var så utskälld. Fast det var innan Pinocchio gjorde entré.
Torsdag 29 apr 2010, 14:20
Måste erkänna att jag har svårt att slita mig från Fyrans Drömmen om Italien. Att byta kultur, väder och bransch är något som många frestas att prova på.
Mannen satt förr klistrad vid teven för att kolla engelsmän som sökte boende i Frankrike eller Italien. Ofta gällde det sommarboende, fast en del ville bygga upp ett B & B där franska centralmassivet är som ödsligast.
Sedan upptäckte han - mannen - att programmen gick i repris i väntan på nästa program på temat Hur gick det sedan. Det tycktes ha gått hyfsat för flertalet av dem.
Åter till våra drömmars Italien. Toskana tänker väl de flesta på, men Umbrien är nästan lika vackert. Och när man ser den lilla byn Lapedona på höjden, skulle det lika gärna kunna vara ett stycke Toskana. Men byn ligger i Marche, belägen söder om Röda Emilien, granne med Umbrien väster, delar regiongräns med Toskana ett litet stycke i nordväst och är belägen norr om Abruzzo.
I Lapedona bor cirka 300 invånare - lika många som i Tosseryd, där undertecknad slagit ned bopålarna. I Lapedonas centrum finns apotek, slaktare, bagare, tobakist, kaféer och en frisör. I Tosseryd finns inte ens ett centrum, inget fik. Däremot finns det en frisersalong och massor av djur, hästar, hundar och katter. Skulle tro att Tosseryd hyser fler katter än vilken som helst lika stor italiensk by, exempelvis Lapedona.
Torsdag 15 apr 2010, 10:22
Nu om någonsin är det dags att ropa Äntligen! Det har öppnats en ny webbsajt för spårbilar. Spårbilarna kan väl inte läsa själva, men sajten handlar om spårbilar. Till och med söndag pågår också en stor spårbilsutställning på KTH i Stockholm.
Varför tycker jag det är så fantastiskt roligt att jag ropar Äntligen? Under studietiden vid Journalisthögskolan i Göteborg när 60-talet mötte 70-talet bevistade jag, på uppdrag av vår övningstidning Ingressen, en presskonferens om spårtaxi som snart kunde bli verklighet i staden. Detta för att minska stöket på spårvagnarna.
Alla var nöjda. Och snart kommer den. Äntligen!
Tisdag 16 mar 2010, 10:10
Jo, jag har läst i tidningen att trafikpolisen har lämnat Borås. Tydligen är det fler som har läst det. Att jag skulle bevittna två uppenbara trafikbrott på mindre än fem minuter i går kväll, är väl mer än vad slumpen kan förväntas ställa till med.
Precis när jag svängt förbi blomsterhandelns hörn på Västerlånggatan och in på Lilla Brogatan, möter jag en bilist som kör i motsatta riktningen, dvs mot enkelriktat.
Ett par minuter senare när jag från Centralbrons högerfil just kör in på Norrby Långgata trängs jag undan av en långtradare som kom från gamla Göteborgsvägen. Ja, det var jag som tutade eftersom du i långtradaren bröt den heldragna linjen och höll på att smälla min vänsterflygel.
När jag berättade ovanstående för mannen som kom hem senare på kvällen, hade han just i korsningen Västerlånggatan - Lilla Brogatan bevittnat hur en bilist kör öster ut mot Allégatan. Personerna i hans sällskap berättade att just den svängen är vanligt förekommande och skulle kostat 1200 spänn, om polisen stått i gathörnet och sett.
För övrigt är det bara någon vecka sedan jag såg en bilist köra mot enkelriktat på Kvarngatan från Sparregatan till Allégatan.
Så frågan kan tyckas befogad. Var är polisen som mitt i gatan stod? (Sångens originaltext fortsätter "som visar hur man kör, som visar hur man går" om någon skulle ha glömt)
Måndag 18 jan 2010, 16:27
Jag tror att banken har två fack för utgående post. Och det beror inte på att man skickar så många brev.
Jag ska förklara:
För en vecka sedan fick jag brev från banken. Det visade sig att en kredit som jag köat en timme på banken för att bli av med, och dessutom betalat av, trodde jag, hade dragit över kreditgränsen med några kronor.
Dagen därpå ringde jag kundtjänst och fick veta att det fanns ett datum på när jag började använda krediten. Jag undrade om den tjänstvilliga personen ville skicka pappren till mig så att jag kunde studera dem innan jag bokade tid för att prata med en mer behörig bankanställd.
Visst det skulle hon göra.
Sedan placerades tydligen mitt brev i facket för långsam post
Vid senaste bankbesöket, förra våren, gick jag dit med avsikten att hela kontot skulle bort - åtminstone skulle krediten slopas - men så skedde tydligen inte. Eftersom jag inte kom ihåg koden till kortet (och inte heller koden till den lilla dosan) som var knutet till kontot som jag aldrig använde - klippte jag kortet och slängde det.
Jag väntar ännu på det brevet som möjligen kan förklara varifrån krediten härstammar. Men plötsligt brann det i knutarna.' I fredags - fyra dagar efter det första påpekandet - kom det en påminnelse om övertrasseringen och ett höjt belopp. Brevet var daterat föregående dag, samma dag som jag betalade in den felande summan. Plötsligt var jag skyldig banken lite grand igen.
Det brevet hade placerats i facket för snabb post, avsedd för ärenden som kan ge banken pengar.
Straffavgiften betalade jag i söndags, men jag väntar fortfarande på brevet som skulle ha skickats i början av veckan.
Det handlar inte om några stora pengar. Men jag förstår inte varför två brev från samma avsändare till samma adress kan ta så olika lång tid. För uppgifterna som jag frågade efter har väl skickats?
Den som undrar ska veta att jag inte längre har min lön på banken med två fack för utgående post. Och man kan ju tycka att det är bättre att banken skriver än att en tjänsteman ropar ut i lokalen, som hände mannen en gång under tidiga 70-talet.
"Du, det saknas 25 öre på ditt checkkonto." ljöd det genom lokalen.
Tror du att någon tittade upp?
Den banken är vi inte heller kunder i längre.
Måndag 11 jan 2010, 16:40
Jag är inte skrockfull, inte mer än andra.
Men håll med om att det är märkligt att det definitiva (???) beskedet om Saabs nedläggning kommer - inte bara på en Tyko Brahedag ( precis som den 18 december). Beskedet kommer på årets värsta Tyko Brahedag.
Jag bara undrar hur GM:s ledning lyckas pricka in två av dessa "förkastade dagar" då man funderat över Trollhättans framtid.
Tisdagen den 12 januari är också Tyko Brahedag. Men för de Saabanställda, underleverantörer och boende i Trollhättan kan det väl knappast bli värre än den 11:e?
Måndag 21 dec 2009, 10:38
"Det verkar vara en riktig Tyko Brahedag" suckade jag när jag lämnade över min nyskrivna Saabtext till nattchefen i fredags kväll.
Beskedet om nedläggning i Trollhättan innebar att ett reportage om Saab i väntan på beslutet om en eventuell försäljning, fick styckas, skrivas om och kompletteras. Sånt händer och är en del av jobbet som journalist.
Saabbeslutet, och ickebeskedet från klimatförhandlarna i Köpenhamn fick mig att sucka över Tyko Brahe. Nattchefen som är några år yngre, tittade förvånat upp från skärmen och undrade vad det innebar.
Och jag förklarade att Tyko Brahe, dansk astrolog som levde på 1500-talet, ska ha fastställt vilka av årets dagar som är mest otursamma.
En gång för länge sedan, långt innan nätet blev vår ständigt närvarande uppslagsbok, bar jag med mig en liten lapp om Tyko Brahedagarna. Inte för att det hjälpte, möjligen gav det en förklaring. Och nu, innan det är dags för dagens reportage, googlade jag fram dagarna.
Mycket riktigt. Den 18 december är årets sista Tyko Brahedag.
Sammanlagt finns det 33 otursdagar listade i bondepraktikan. Värst av alla ansågs den 11 januari vara.
Det är bara att hoppas att de Saabanställda inte får något definitivt besked om framtiden den dagen…
Måndag 30 nov 2009, 16:05
Vi trodde att det rörde sig om knark. Eller kanske människosmuggling.
Under årens lopp har det blivit många resor till eller genom Tyskland, men i torsdags såg vi för första gången en riktigt stor poliskontroll av långtradare när vi stannade för att uträtta våra behov på den sista rastplatsen före gränsen.
Några mil hade lagts mellan oss och Lübeck, när vi svängde av från motorvägen och såg en polisbil intill infarten. Hälften av parkeringsplatserna var avspärrade. På den övriga delen fanns fem-sex polisbilar och minst dubbelt så många poliser. Oss i personbilarna visade de inget intresse, så vi trodde att det rörde sig om omfattande knark- eller människosmuggling.
Tills i morse då jag läste i tidningen att två "synnerligen brutala" och beväpnade män hade rymt frå ett fängelse i Aachen samma torsdag. En av dem, en 50-åring dömd för mordförsök greps i söndags, den andre är/var fortfarande på fri fot.
Även vid färjeläget var det viss polisaktivitet visade det sig, men inte alls som under 70-talet när vi en höst skulle passera gränsen mellan Tyskland och Frankrike. Då var det nogrann passkontroll och okulärbesiktning av de två svenska turisterna, för att lagens väktare skulle försäkra sig om att vi inte var medlemmar i Bader-Meinhof gruppen.
Idag kan jag förstå att de kollade oss noga trots att vi färdades i en gammal P-skyltad Saab 94. Samtliga efterlystas porträtt (i B-M gruppen) fanns anslagna på varje litet postkontors och varje gränsstations anslagstavla. Och där kom vi, långhåriga och med kraftiga glasögonbågar, precis som de efterlysta.
Till frukostkaffet i morse konstaterade vi med anledning av den gripne 50-åringen. " Ja, ja, någonting var det ju..."
Torsdag 08 okt 2009, 10:53
Läste i en av morgontidningarna på frukostbordet att blivande läkare tvingas vänta på sin legitimation. Det handlar om bristen på AT-tjänster (praktikplatser) på Stockholmssjukhusen.
Nu väljer jag att citera några rader direkt ur artikeln. Så du förstår vad det handlar om.
"På det här viset tar det ännu längre tid att färdigutbilda läkarna. Om man går på vikariat medan man väntar på sin AT är det egentligen bara förlorad tid eftersom man inte får tillgodoräkna sig det som utbildning. Eller så jobbar man på något annat ställe i landet och då är RISKEN ATT MAN FASTNAR DÄR, säger Mara Bybrant ordförande för de yngre läkarna i Stockholm."
Det är jag som står för de stora bokstäverna i citatet. Och jag ska inte göra mig lustig över den unga läkarens förnamn, men det är frestande.
Vilket lim använder sjukhuset runt om i landet för att AT-läkarna ska "fastna" där? Är det klister som heter bättre livsmiljö? Mindre luftföroreningar? Kortare arbetsresor? Lättare och billigare att hitta en god bostad? Mindre stress? Närhet och brist på anonymitet? Jag bara undrar.
Jag hoppas innerligt att alla unga läkare som delar Mara Bybrants syn på livet utanför tullarna stannar kvar i Stockholm (förlåt, i undersökningen som redovisas finns även köerna till AT-tjänster i Norrtjälje och Södertälje med). Åtminstone hoppas jag att de stannar kvar i Storstockholmsområdet. För en läkare med en så trång syn på sin egen utbildning och på livet och människor i andra delar av landet, vill jag helst inte bli behandlad av.
Måndag 21 sep 2009, 11:44
Morgondagens samtalsämne lika så!
Ikväll kommer en stor del av landets invånare att bänka sig bekvämt framför teven. Och de flesta kommer att titta på samma program.
Precis som förr i världen, när det bara sändes ett enda program. SVT 2 hade inte sett dagens ljus. Ingen annan av den uppsjö kanaler som vi dagligen zappar mellan heller.
Dagen därpå var samtalsämnet givet under fikarasten. Skulle tro att det är så i morgon med. Vem vågar missa årets kalkon - eller ska vi säga Anka?
Det handlar förstås om Anna Anka. De andra svenska Hollywoodfruarna verkar ganska normala och "lyxtillvaron" som beskrivs är inget jag längtar efter. Men vem vill missa eventuella nya grodor ur denna Ankmammas mun och samhörigheten vid förmiddagskaffet?
Hemma har vi i veckan diskuterat om det är den skånska dialekten som får oss att resa ragg. Men det finns ju andra skåningar i det offentliga rummet som inte har lika hård röst och inte framstår som så naivt elaka och i fullständigt avsaknad av empati.
Kändisdjungeln kan känna sig blåst när tittarsifforna räknas. Och vad är hockeykvällens fysiska tacklingar mot Anna Ankas mentala? Säkert vinner hon kvällens tittartopp. Men knappast någon sympati.
Fredag 11 sep 2009, 14:16
Jag är en hängiven radiolyssnare. Fram till idag har radion nästan alltid varit påslagen när jag är hemma och programmet är P1.
Men i morse när jag läste frukosttidningarna och lyssnade på kulturnytt - det är ju det som är så bra med radio, man behöver inte enbart lyssna på den, man kan laga mat eller läsa tidningar eller både ock - blev det kris i förhållandet.
Rejäl kris.
Efter ett antal genomgripande inslag, avslutades recensionen av den spanskperuanska filmen Faustas pärlor, med följande "Hela recensionen kan du läsa på sr.se/kultur..."
Kan du läsa!
Det är inte därför som jag har radio, för att jag ska springa in i arbetsrummet, leta upp radions hemsida i min dator och sätta mig för att läsa när jag som bäst håller på att duka av eller kanske plocka ihop det som ska med in till stan. Jag har radio för att lyssna på olika program, inte för att läsa det som borde ha sagts i radion.
Måndag 07 sep 2009, 16:59
I kväll kan vi alla laga mat med Tina Nordström i teve. Recepten har funnits på Internet i flera dagar, så vi har kunnat förbereda oss, men maten?
Vem köper färska blåmusslor en måndag för att kryddkoka dem med lime? Musslorna var definitivt inte fångade i söndags, inte i lördags, ytterst, ytterst eventuellt var de fångade i fredags. Troligare är i mitten eller början av förra veckan. Vem av oss med vanliga kylskåp kan eller vill förvara musslor som levt (om de gör det) minst fyra dagar utan vatten? Och vem vill äta dem?
Mannen hälsar, det var han som tipsade om de gamla musslorna. Och nu följer mer mat. Detta dök upp på min tallrik när vi var på restaurang i går för att äta söndagsmiddag.
Eftersom vi tycker om att laga mat brukar vi ägna några timmar på söndagen åt just denna syssla. Fast igår lockade svampskogen med de guldgula kantarellerna. Så vi stannade till vi en anrik restaurang i trakten.
Då det mesta på matsedeln bestod av gris - något som jag inte äter av hälsoskäl (min hälsa inte grisens) valde jag kyckling. En fil'e som bl. a. var fylld med soltorkade tomater. Smaken var det inget fel på, tills jag närmade mig mitten. Då fanns det plötsligt, ovanpå fyllningen något som såg ut som fet skinka eller bacon. Jag tittade mer uppmärksamt eftersom - just det: jag äter inte gris.
Efter att ha petat några bitar åt sidan insåg jag att det inte var gris. Det var kyckling. Rå.
Det vet man ju vad kycklingar bär med sig, salmonella, campolybacter - you name it. Aptiten var borta, det började surra i magen och när vi påtalade bristen i det som serverades beklagade personalen naturligtvis det skedda. Och erbjöd som tröst GLASS.
Kall glass till en mage som redan har börjat reagera på rå kyckling!!!
Då fick vi väl en reducerad nota, undrar du. Inte. Givetvis fick vi betala som om kycklingen hade varit tillagad, trots att det måste ha gått åt mindre el än beräknat.
Å andra sidan kan jag lova innehavaren av stället att han/hon inte kommer ha mycket bekymmer med mig i framtiden. Jag ska göra mitt yttersta för att undvika etablissemanget.
Festivalbloggen
Vi finns på plats på Göteborgs Dans & Teaterfestival 20–28 augusti 2010
Mika Becker, danskritiker, Vibeke Carlander, teaterkritiker och Lena Kvist, kulturredaktör
Cirque Ici, C de la B och Lars Norén – vi tänker se dem och delar med oss av våra tankar här.
Följ med!
Viktor Åberg
Viskaforsbördig, 27-årig flanör med förkärlek till HBO-serier, Jari Ilolas glidtacklingar och mat utan djur i. Har sedan 2004, med lätt ambivalens, övergivit Västsveriges metropol till förmån för Göteborg och lärarprogrammet där jag nästa sommar kröns som gymnasielärare i samhälls- och religionskunskap.
Innan dess skall jag under kommande halvår arbeta som volontär för biståndsorganisationen Individuell Människohjälp på en grundskola i Kathmandu, Nepal.
Bloggen ämnar behandla tillvaron som volontär i ett av världens, ekonomiskt sett, fattigaste länder. Här skulle en odyssé av Nepalfakta vara på sin plats; hur det ligger till med det maoistiska uppvaknandet eller hur många Hollywoodskådisar som hoppat på buddhistisk mysticism-trenden. Jag varken kan eller vill ge mig in på detta område utan säger som Gudrun Sjödén-tanterna på Pedagogen gör: ”vi lär tillsammans, vi lär för livet”.
Sven Martinger
Domare, politiker och lärare på Högskolan i Borås. Född 1951 i Skåne. Inflyttad till Borås 1983. Tanken från början var att stanna ett år, men fortfarande är jag bosatt här och trivs förbaskat bra med det. Lite problem har jag dock då Elfsborg möter skånska lag, men ett oavgjort resultat brukar lösa den sinnesoron.
Har snart arbetat 30 år i domstol ? blir snart guldmedalj, herregud - och de senaste snart 15 åren som domare vid Göteborgs tingsrätt. Trivs bra med det fria jobbet som det innebär, men utan undervisning vid högskolan i Borås ? drygt 20 år där ? samt politiken hade domarjobbet känts inte bara ensamt utan också deprimerande. Jag brukar ibland säga att till domstolen kommer människor sällan frivilligt, men till min undervisning söker sig många frivilligt glädjande nog. Politiken kan sägas vara drivmedlet.
Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ständiga frågor om rättvisa och orättvisa såsom jag ser det. Ibland är det stort och ibland ännu större. En hel del tragik som dock måste förenas med det som får livet att vanligtvis te sig ljusare, nämligen humor och glädjen över att kunna hjälpa till lite där det behövs.
Tobias Bornefalk
Tobias Bornefalk, 21 år från Borås – bloggar om det nya samhällsintresset poker. I största utsträckning av livepoker men även vad som händer i internetvärlden. Har själv spelat poker under fem års tid och utvecklar ständigt kunskapen av olika pokerformer.
Bosatt på Hedvigsborg efter att ha vuxit upp i Hedared utanför Borås.
I bloggen kommer du kunna följa min vardag som pokerspelare, läsa sammandrag av liveturneringar runt om i världen, pokerhistoria och en massa annan kuriosa som kan vara intressant att veta som handlar om poker men även andra spelformer.
Fredrika Thornander
Det är jag som är Fredrika Thornander. Jag är 34 år och bor i ett villaområde i Sandared, tillsammans med min man Hans och våra barn. Fram till för ett år sedan var vi en ganska så ordinär Svenssonfamilj, med villa, hund och två barn. I september 2007 föddes vårt tredje barn och nu, i slutet av februari, föddes vårt fjärde barn. Vi gick raskt från begreppet Svenssonfamilj till begreppet storfamilj! Vi ser fram mot vår nya familjekonstallation, och familjelivet med denna! Det är främst om hur detta familjeliv kan te sig – med alla dess glädjeämnen, våndor och kan hända sorger – jag kommer att blogga om.
I övrigt är vi en aktiv familj, som gillar att ha mycket omkring oss, både då det gäller människor, projekt och aktiviteter. Livet med familj är ett pussel, men ett fantastiskt roligt sådant!
Jessica Steje
Jag är en boråsare, född -77, som har bott lite här och där, både i Sverige och utomlands.
Norrmalm är adressen för tillfället, men jag drömmer om ett hus på landet.
Min yrkesbakgrund är inom teater, film, opera, event och turism.
Min blogg kommer handla om vardagslivet som varannan-veckas-mamma till Linnea, född i oktober 2006.
Linnea har Downs syndrom och kring detta vill jag sprida kunskap om vad det innebär och hur det påverkar oss, men också delge tankar om livet med (och utan) barn i allmänhet.
Jag bloggar också om kultur och andlighet som är två stora ingredienser i mitt liv.
Kommentarer och frågor är välkomna!
Almedalsbloggen
Hanna Grahn Strömbom är reporter på samhällsredaktionen.
Under Almedalsveckan är hon på plats i Visby och bloggar.
Almedalsveckan kommer i år att vara större än någonsin. Över tusen evenemang är inbokade.
Det är sommar, det vimlar av politiker, det är snart val!
hanna.strombom@bt.se
Telefon: 033-700 07 56
Elenor Sääf
Boråsare i själ och hjärta och barn av mars anno 1963. Jag trivs som firren i plurret när jag får pyssla med trädgårdsarbete och att skriva. Trädgårdsarbete är kontemplativt, skrivande är dess motsats och tillsammans bildar de en helhet.
Jag säger sällan nej till god mat och smarriga kakor. Flåset håller jag i trim genom att fräsa runt på min neongröna cykel, bruka apostlahästarna i sällskap med stavar samt en gång i veckan ta mig en tusenmetare i badhuset. Jag lyssnar på talböcker i mängder och då gärna deckare, dessutom samlar jag på grodor i olika storlekar och material och har drygt 300 stycken i samlingen.
Något av det bästa i mitt liv, är min vackra skogstomt i barndomens ljuva Kråkered en bit utanför Borås. Så småningom ska jag bygga mitt eget hus på tomten och sedan ska jag och mina två, söta, levande paddor Verner och Tjoffy Plopp och katten Asta-Stina Mysander, andas skogsluft och leva lyckliga där i alla våra dagar.
elenor.saaf@yahoo.se
Inger Dahlin-Ros
Jag är journalist på Borås Tidning, har man, två utflyttade söner och har just lämnat en lägenhet mitt i stan för ett nytt boende. Och jag har många fler intressen än vad jag har tid för.
Är tredje generationens boråsare och näst intill studieberoende. Har i det närmaste skrapat ihop till en magisterexamen i den något udda kombinationen antikvetenskap och design.
Reser ofta, gärna långt och ibland länge. Återkommer regelbundet till Italien och södra Frankrike där det finns värme, god mat och intressanta museer. Jag kommer att blogga om det mesta som intresserar mig och kanske dig.
inger.dahlin-ros@bt.se
Telefon: 033-700 07 15
huvudnyheter just nu
