Tisdag 16 mar 2010, 10:10
Jo, jag har läst i tidningen att trafikpolisen har lämnat Borås. Tydligen är det fler som har läst det. Att jag skulle bevittna två uppenbara trafikbrott på mindre än fem minuter i går kväll, är väl mer än vad slumpen kan förväntas ställa till med.
Precis när jag svängt förbi blomsterhandelns hörn på Västerlånggatan och in på Lilla Brogatan, möter jag en bilist som kör i motsatta riktningen, dvs mot enkelriktat.
Ett par minuter senare när jag från Centralbrons högerfil just kör in på Norrby Långgata trängs jag undan av en långtradare som kom från gamla Göteborgsvägen. Ja, det var jag som tutade eftersom du i långtradaren bröt den heldragna linjen och höll på att smälla min vänsterflygel.
När jag berättade ovanstående för mannen som kom hem senare på kvällen, hade han just i korsningen Västerlånggatan - Lilla Brogatan bevittnat hur en bilist kör öster ut mot Allégatan. Personerna i hans sällskap berättade att just den svängen är vanligt förekommande och skulle kostat 1200 spänn, om polisen stått i gathörnet och sett.
För övrigt är det bara någon vecka sedan jag såg en bilist köra mot enkelriktat på Kvarngatan från Sparregatan till Allégatan.
Så frågan kan tyckas befogad. Var är polisen som mitt i gatan stod? (Sångens originaltext fortsätter "som visar hur man kör, som visar hur man går" om någon skulle ha glömt)
Måndag 18 jan 2010, 16:27
Jag tror att banken har två fack för utgående post. Och det beror inte på att man skickar så många brev.
Jag ska förklara:
För en vecka sedan fick jag brev från banken. Det visade sig att en kredit som jag köat en timme på banken för att bli av med, och dessutom betalat av, trodde jag, hade dragit över kreditgränsen med några kronor.
Dagen därpå ringde jag kundtjänst och fick veta att det fanns ett datum på när jag började använda krediten. Jag undrade om den tjänstvilliga personen ville skicka pappren till mig så att jag kunde studera dem innan jag bokade tid för att prata med en mer behörig bankanställd.
Visst det skulle hon göra.
Sedan placerades tydligen mitt brev i facket för långsam post
Vid senaste bankbesöket, förra våren, gick jag dit med avsikten att hela kontot skulle bort - åtminstone skulle krediten slopas - men så skedde tydligen inte. Eftersom jag inte kom ihåg koden till kortet (och inte heller koden till den lilla dosan) som var knutet till kontot som jag aldrig använde - klippte jag kortet och slängde det.
Jag väntar ännu på det brevet som möjligen kan förklara varifrån krediten härstammar. Men plötsligt brann det i knutarna.' I fredags - fyra dagar efter det första påpekandet - kom det en påminnelse om övertrasseringen och ett höjt belopp. Brevet var daterat föregående dag, samma dag som jag betalade in den felande summan. Plötsligt var jag skyldig banken lite grand igen.
Det brevet hade placerats i facket för snabb post, avsedd för ärenden som kan ge banken pengar.
Straffavgiften betalade jag i söndags, men jag väntar fortfarande på brevet som skulle ha skickats i början av veckan.
Det handlar inte om några stora pengar. Men jag förstår inte varför två brev från samma avsändare till samma adress kan ta så olika lång tid. För uppgifterna som jag frågade efter har väl skickats?
Den som undrar ska veta att jag inte längre har min lön på banken med två fack för utgående post. Och man kan ju tycka att det är bättre att banken skriver än att en tjänsteman ropar ut i lokalen, som hände mannen en gång under tidiga 70-talet.
"Du, det saknas 25 öre på ditt checkkonto." ljöd det genom lokalen.
Tror du att någon tittade upp?
Den banken är vi inte heller kunder i längre.
Måndag 11 jan 2010, 16:40
Jag är inte skrockfull, inte mer än andra.
Men håll med om att det är märkligt att det definitiva (???) beskedet om Saabs nedläggning kommer - inte bara på en Tyko Brahedag ( precis som den 18 december). Beskedet kommer på årets värsta Tyko Brahedag.
Jag bara undrar hur GM:s ledning lyckas pricka in två av dessa "förkastade dagar" då man funderat över Trollhättans framtid.
Tisdagen den 12 januari är också Tyko Brahedag. Men för de Saabanställda, underleverantörer och boende i Trollhättan kan det väl knappast bli värre än den 11:e?
Måndag 21 dec 2009, 10:38
"Det verkar vara en riktig Tyko Brahedag" suckade jag när jag lämnade över min nyskrivna Saabtext till nattchefen i fredags kväll.
Beskedet om nedläggning i Trollhättan innebar att ett reportage om Saab i väntan på beslutet om en eventuell försäljning, fick styckas, skrivas om och kompletteras. Sånt händer och är en del av jobbet som journalist.
Saabbeslutet, och ickebeskedet från klimatförhandlarna i Köpenhamn fick mig att sucka över Tyko Brahe. Nattchefen som är några år yngre, tittade förvånat upp från skärmen och undrade vad det innebar.
Och jag förklarade att Tyko Brahe, dansk astrolog som levde på 1500-talet, ska ha fastställt vilka av årets dagar som är mest otursamma.
En gång för länge sedan, långt innan nätet blev vår ständigt närvarande uppslagsbok, bar jag med mig en liten lapp om Tyko Brahedagarna. Inte för att det hjälpte, möjligen gav det en förklaring. Och nu, innan det är dags för dagens reportage, googlade jag fram dagarna.
Mycket riktigt. Den 18 december är årets sista Tyko Brahedag.
Sammanlagt finns det 33 otursdagar listade i bondepraktikan. Värst av alla ansågs den 11 januari vara.
Det är bara att hoppas att de Saabanställda inte får något definitivt besked om framtiden den dagen…
Måndag 30 nov 2009, 16:05
Vi trodde att det rörde sig om knark. Eller kanske människosmuggling.
Under årens lopp har det blivit många resor till eller genom Tyskland, men i torsdags såg vi för första gången en riktigt stor poliskontroll av långtradare när vi stannade för att uträtta våra behov på den sista rastplatsen före gränsen.
Några mil hade lagts mellan oss och Lübeck, när vi svängde av från motorvägen och såg en polisbil intill infarten. Hälften av parkeringsplatserna var avspärrade. På den övriga delen fanns fem-sex polisbilar och minst dubbelt så många poliser. Oss i personbilarna visade de inget intresse, så vi trodde att det rörde sig om omfattande knark- eller människosmuggling.
Tills i morse då jag läste i tidningen att två "synnerligen brutala" och beväpnade män hade rymt frå ett fängelse i Aachen samma torsdag. En av dem, en 50-åring dömd för mordförsök greps i söndags, den andre är/var fortfarande på fri fot.
Även vid färjeläget var det viss polisaktivitet visade det sig, men inte alls som under 70-talet när vi en höst skulle passera gränsen mellan Tyskland och Frankrike. Då var det nogrann passkontroll och okulärbesiktning av de två svenska turisterna, för att lagens väktare skulle försäkra sig om att vi inte var medlemmar i Bader-Meinhof gruppen.
Idag kan jag förstå att de kollade oss noga trots att vi färdades i en gammal P-skyltad Saab 94. Samtliga efterlystas porträtt (i B-M gruppen) fanns anslagna på varje litet postkontors och varje gränsstations anslagstavla. Och där kom vi, långhåriga och med kraftiga glasögonbågar, precis som de efterlysta.
Till frukostkaffet i morse konstaterade vi med anledning av den gripne 50-åringen. " Ja, ja, någonting var det ju..."
Torsdag 08 okt 2009, 10:53
Läste i en av morgontidningarna på frukostbordet att blivande läkare tvingas vänta på sin legitimation. Det handlar om bristen på AT-tjänster (praktikplatser) på Stockholmssjukhusen.
Nu väljer jag att citera några rader direkt ur artikeln. Så du förstår vad det handlar om.
"På det här viset tar det ännu längre tid att färdigutbilda läkarna. Om man går på vikariat medan man väntar på sin AT är det egentligen bara förlorad tid eftersom man inte får tillgodoräkna sig det som utbildning. Eller så jobbar man på något annat ställe i landet och då är RISKEN ATT MAN FASTNAR DÄR, säger Mara Bybrant ordförande för de yngre läkarna i Stockholm."
Det är jag som står för de stora bokstäverna i citatet. Och jag ska inte göra mig lustig över den unga läkarens förnamn, men det är frestande.
Vilket lim använder sjukhuset runt om i landet för att AT-läkarna ska "fastna" där? Är det klister som heter bättre livsmiljö? Mindre luftföroreningar? Kortare arbetsresor? Lättare och billigare att hitta en god bostad? Mindre stress? Närhet och brist på anonymitet? Jag bara undrar.
Jag hoppas innerligt att alla unga läkare som delar Mara Bybrants syn på livet utanför tullarna stannar kvar i Stockholm (förlåt, i undersökningen som redovisas finns även köerna till AT-tjänster i Norrtjälje och Södertälje med). Åtminstone hoppas jag att de stannar kvar i Storstockholmsområdet. För en läkare med en så trång syn på sin egen utbildning och på livet och människor i andra delar av landet, vill jag helst inte bli behandlad av.
Måndag 21 sep 2009, 11:44
Morgondagens samtalsämne lika så!
Ikväll kommer en stor del av landets invånare att bänka sig bekvämt framför teven. Och de flesta kommer att titta på samma program.
Precis som förr i världen, när det bara sändes ett enda program. SVT 2 hade inte sett dagens ljus. Ingen annan av den uppsjö kanaler som vi dagligen zappar mellan heller.
Dagen därpå var samtalsämnet givet under fikarasten. Skulle tro att det är så i morgon med. Vem vågar missa årets kalkon - eller ska vi säga Anka?
Det handlar förstås om Anna Anka. De andra svenska Hollywoodfruarna verkar ganska normala och "lyxtillvaron" som beskrivs är inget jag längtar efter. Men vem vill missa eventuella nya grodor ur denna Ankmammas mun och samhörigheten vid förmiddagskaffet?
Hemma har vi i veckan diskuterat om det är den skånska dialekten som får oss att resa ragg. Men det finns ju andra skåningar i det offentliga rummet som inte har lika hård röst och inte framstår som så naivt elaka och i fullständigt avsaknad av empati.
Kändisdjungeln kan känna sig blåst när tittarsifforna räknas. Och vad är hockeykvällens fysiska tacklingar mot Anna Ankas mentala? Säkert vinner hon kvällens tittartopp. Men knappast någon sympati.
Fredag 11 sep 2009, 14:16
Jag är en hängiven radiolyssnare. Fram till idag har radion nästan alltid varit påslagen när jag är hemma och programmet är P1.
Men i morse när jag läste frukosttidningarna och lyssnade på kulturnytt - det är ju det som är så bra med radio, man behöver inte enbart lyssna på den, man kan laga mat eller läsa tidningar eller både ock - blev det kris i förhållandet.
Rejäl kris.
Efter ett antal genomgripande inslag, avslutades recensionen av den spanskperuanska filmen Faustas pärlor, med följande "Hela recensionen kan du läsa på sr.se/kultur..."
Kan du läsa!
Det är inte därför som jag har radio, för att jag ska springa in i arbetsrummet, leta upp radions hemsida i min dator och sätta mig för att läsa när jag som bäst håller på att duka av eller kanske plocka ihop det som ska med in till stan. Jag har radio för att lyssna på olika program, inte för att läsa det som borde ha sagts i radion.
Måndag 07 sep 2009, 16:59
I kväll kan vi alla laga mat med Tina Nordström i teve. Recepten har funnits på Internet i flera dagar, så vi har kunnat förbereda oss, men maten?
Vem köper färska blåmusslor en måndag för att kryddkoka dem med lime? Musslorna var definitivt inte fångade i söndags, inte i lördags, ytterst, ytterst eventuellt var de fångade i fredags. Troligare är i mitten eller början av förra veckan. Vem av oss med vanliga kylskåp kan eller vill förvara musslor som levt (om de gör det) minst fyra dagar utan vatten? Och vem vill äta dem?
Mannen hälsar, det var han som tipsade om de gamla musslorna. Och nu följer mer mat. Detta dök upp på min tallrik när vi var på restaurang i går för att äta söndagsmiddag.
Eftersom vi tycker om att laga mat brukar vi ägna några timmar på söndagen åt just denna syssla. Fast igår lockade svampskogen med de guldgula kantarellerna. Så vi stannade till vi en anrik restaurang i trakten.
Då det mesta på matsedeln bestod av gris - något som jag inte äter av hälsoskäl (min hälsa inte grisens) valde jag kyckling. En fil'e som bl. a. var fylld med soltorkade tomater. Smaken var det inget fel på, tills jag närmade mig mitten. Då fanns det plötsligt, ovanpå fyllningen något som såg ut som fet skinka eller bacon. Jag tittade mer uppmärksamt eftersom - just det: jag äter inte gris.
Efter att ha petat några bitar åt sidan insåg jag att det inte var gris. Det var kyckling. Rå.
Det vet man ju vad kycklingar bär med sig, salmonella, campolybacter - you name it. Aptiten var borta, det började surra i magen och när vi påtalade bristen i det som serverades beklagade personalen naturligtvis det skedda. Och erbjöd som tröst GLASS.
Kall glass till en mage som redan har börjat reagera på rå kyckling!!!
Då fick vi väl en reducerad nota, undrar du. Inte. Givetvis fick vi betala som om kycklingen hade varit tillagad, trots att det måste ha gått åt mindre el än beräknat.
Å andra sidan kan jag lova innehavaren av stället att han/hon inte kommer ha mycket bekymmer med mig i framtiden. Jag ska göra mitt yttersta för att undvika etablissemanget.
Onsdag 05 aug 2009, 15:59
Vårdvalet närmar sig och jag som - peppar, peppar - under många år varit lågkonsument både när det gäller sjukdagar och läkarbesök vill egentligen inte välja vårdcentral utan friskcentral. Kanske flexa mellan homeopaten/zonterapeuten och doktorn när de når sina respektive kompetensgränser?
Bara ett exempel: sedan jag för sju år sedan slutade äta nöt- och griskött, slutade mina fingerleder att bli stela. De slutade att svullna - de slutade till och med att värka. Någon enstaka gång när jag har överkonsumerat ost, kan jag känna av värken, annars är det lugnt.
Den svullna foten lät sig inte påverkas av den nya dieten. Så jag gick till doktorn. Det blev röntgenremiss, Både händer och fötter fotograferades. Beskedet blev att det onda härrörde sig från slitage.
Nu tror jag att jag har använt höger fot ungefär lika mycket som vänster fot under alla år, möjligen med undantag för visst haghoppande i barndomen. Jag har också vrickat mina fotleder otaliga gånger, så båda borde vara lika svullna.
Med hjälp av handpåläggning kan jag konstatera att den svullna foten, när den är som mest svullen, är varmare än den andra. Slutsatsen jag då drar är att det rör sig om en inflammation, inte slitage. Så nu har jag slagit upp i min hälsobibel och får använda mig av alternativ 2 av behandlingsråden. Råd ett är att alternera med omslag varannan natt, krossad vitkål (eller grönkål) ena natten följt av ett omslag bestående av vit ren lera nästa natt.
Det är där jag går bet. Den vita leran som avses går inte längre att få tag i enligt hälsokostbutikerna. Därför blir det enbart vitkål. Det är för tidigt att uttala sig om något bestående resultat, men bakom vitkålskrosset minskar svullnaden nattetid och foten känns inte lika ansträngd.
Min hälsobibel är författad av en medicinare som utvecklade egna preparat och drog lärdom av naturfolkens kunskaper. Helst skulle jag i vårvalet välja att försöka hålla mig frisk med hjälp av en sådan person. Risken är att en sådan vårdcentral lika lite som Huskuren AB skulle bli godkänd som vårdgivare - om det senare namnet håller vad det lovar.
Måndag 03 aug 2009, 16:21
Mannen har blivit pensionär. Nu skulle man få lite service hemma, både vid spisen och diskmaskinen. Pyttsan.
Istället ligger han på soffan i vardagsrummet, eller sjunker ned i fåtöljen framför teven, med en fotpall på bekvämt avstånd framför sig. Jag servar med vattenglas och annat som behövs för att hålla humöret uppe.
"Håhå jaja", sjöng Snoddas Nordgren i min barndom,"jag ligger på soffan för så ska det va..."
Fast mannen i min soffa är rätt tji på soffliggandet och fåtöljsittandet. Han har tröttnat på tevetittandet med sport-, antikvitets- och matprogram. Han har löst korsord och läst deckare och...
Han ligger på soffan sedan snart fyra veckor, med nio skruvar i benet, tre ärr och ett stort gipspaket, allt sedan han råkade sätta foten på lite rullgrus i en alpbacke på 1900 meters höjd.
"Nästa gång blir det Davos eller Arosa", säger han och kommer bara ihåg de mjukt böljande gröna ängarna vi promenerade på för tiotalet år sedan.
"Mmm", säger jag, och påminner inte om hur vi tappade bort stigen i Arosa och kröp under taggtråd in i en kohage innan vi nådde bebodda trakter. Stigarna där var trots allt snällare är de som finns på kartan över de fyra dalarna som ligger på 1400-1500 meters höjd, ovanför Sion.
Torsdag 18 jun 2009, 09:51
I morse, trots att mindre än halva året har gått, kunde jag konstatera att årets bästa köp är redan gjort.
Sorry, det är inte min kära spikmatta. Den införskaffade jag redan i december 2008.
Det är inte min nya kamera, som jag igår lyckades köpa genom distanshandeln här i Borås, men inte kunde köpa i distanshandelns affär, som ligger granne med distanshandelslagret där kameran fanns. Krånligt? OM! Nu väntar jag bara på att det ska pingla i telefonen och beskedet komma som säger att kameran kan hämtas på macken. Sedan vet jag om det är ett bra köp.
I morse insåg jag att årets bästa köp var min regnkappa. Det är massor av år sedan jag hade en sådan. Den gamla äpplegröna efterträddes av syrénlilaregnjacka och byxor som flitigt användes när barnen var små och vi var ute i skogen. Som "sta-bo" under ett decennium kändes behovet av en riktig regnkappa inte överhängande. I vår har jag haft den nya regnkappan med den till jobbet var och varannan dag för att vara beredd när de tunga skyarna släpper loss.
Och vinnare är...
den svarta regnkappan med kapuschong!
Onsdag 03 jun 2009, 12:07
Man tar sig för pannan. Jag har stor respekt för forskare och forskning, men ibland tycks tankarna gå krokigt.
För inte så länge sedan kunde vi läsa att den norska odlade laxen inte alls innehåller lika mycket Omega 3 som den vildfångade. Orsaken var att den odlade laxen utfordrades med majs. Och majs innehåller inte Omega 3, majsolja innehåller lite Omega 6, även det ett nyttigt fleromättat fett. Fast mängden Omega 6 kan långt ifrån kompensera bristen på havslevande smådjur i de odlade laxarnas meny.
Vad gör man då som konsument? Köper mindre odlad lax och mer frisimmande fisk, gärna från Island.
I morse kom dock lösningen, fast det verkar inte som om forskarna har insett detta.
Nu ska den övergödda Östersjön räddas genom tre stora musselodlingar. Det är inga vanliga blåmusslor, men musslor som under sin livstid (ett par år) inmundigar så mycket att Östersjöns näring att sjön blir magrare. Planen är att musslorna ska landas och malas till mjöl för att ingå i foder till ekologiska kycklingar.
Är jag ensam om att komma ihåg när kyckligen smakade fisk, på grund av att de utfodrades med fiskmjöl?
Är det alltför långsökt att tänka sig att istället för att ge kycklingen musslor och laxen majs, vända på steken.
Låt kycklingar äta majs och laxen musslor. Det verkar mer naturligt.
Tisdag 19 maj 2009, 12:50
Var på show härom kvällen. Såg Buddy med Brolle på Göta Lejon i Stockholm. Buddy Holly som - vid sidan av Elvis - var den store inspireratören för 60- och 70-talets många rock- och popstjärnor. Tala om ljuv musik!
Problemet var bara att många i salongen inte visste att det var en show. De trodde att de hade gått på utomhuskonsert. De hoppade på golvet så det gungade.
Men det höll - golvet alltså.
Det stör mig inte särskilt mycket när folk i publiken framför sittande bugg och klappar takten rakt igenom hela föreställningen med vitt åtskilda händer som om de vore på ett Friskispass. Armar och händer inkräktade rejält på de intillsittandes privata sfär. Det stör mig inte - så länge de inte sitter intill mig.
Men det gör mig illa berörd när publiken inte förstår vad som händer på scenen. När de inte vet att föreställningen skildrar Buddy Hollys korta liv - han blev 23 år. När klappandet i händer och dansandet fortsätter trots att musiken avbryts abrupt.
Historien om Buddy Hollys liv följer, inte förvånande, verkligheten. Den slutar lika våldsamt som hans liv tog slut.
Samtidigt dansade och hoppade en stor del av publiken och applåderade för att locka artisterna att göra mer.
Vad?
Skulle de sjunga That will be the Day?
Knappast.
Eller Peggy Sue?
Nej, inte den heller.
Eller skulle de dra bästa repliken i repris?
En enda gång har jag upplevt att showpubliken lyckats ropa in artisterna för ett extranummer. Det för ungefär ett år sedan i London. Ridån har gått ned för flera minuter sedan. Men hela publiken fortsatte att sjunga och dansade till Mamma mia! Here I go again...
Ridån dras åt sidan, in kommer artisterna och som det heter, interagerar med publiken, det vill säga de dansar och sjunger Mamma mia...
Där fungerade ett da capo. Sannolikt eftersom Mamma mia är en påhittad historia med ett förmodat lyckligt slut.
Tisdag 12 maj 2009, 16:23
Vi har tränat för Linnémarschen, promenadvännen och jag. Vi har gått och gått, för det mesta vid Kransmossen. Ibland har vi bytt och gått från Ymerstugan och hem till mig. Genom skogen är det rätt kort, landsvägen är närmare 11 km. Så bestämde vi oss för att prova den djävulska backen mot Hestra klint.
Jag ordnade en karta och fick ett varningens ord på vägen: " Vi har inte snitslat banan ännu". På kartan hade givaren skrivit följande: Går du vilse, får du ringa så jag kommer och hämtar dig.
Promenadvännen och jag tittade frågande på varandra. Skulle vi gå vilse? Vi kan väl läsa karta. Solen skiner och vi vet åt vilket håll norr är.
Vi gick och gick, och hittade en djävulsk backe. Tog vårt första vatten vid Ryssbyklint. Njöt av naturen och det fina vädret. När vi hade Ramsulan i blickfånget, tyckte vi att vi var väl nära, vi borde vara en km längre väster ut.
Ok sa vi, det kan inte vara så konstigt, vi tog nog fel i den lilla skogen. Nu går vi till Björbo och letar oss bakvägen till Hestrastugan.
Vi gick och gick och hamnade plötsligt vid en översiktskarta inom hörhåll från Alingsåsvägen. Vi tittade på den och tittade på kartan och gick tillbaka igen. Så dags började mannen ringa och fråga om han inte skulle leverera kaffet och äggmackorna vid Hestrastugan snart.
Så hittade vi den till slut, den allra minsta stigen som förde oss in på rätt spår. Vi fortsatte att följa kartan och de stora lederna och hamnade med tiden vid Hestra.
Efter mat och vila bestämde vi oss för att åka hem, vi hade ju testat backen. Några dagar senare skulle vi ta ett längre spår vid Ymer.
Inga problem sa vi, den terrängen känner vi sedan 20-30 år. Vi tittade på karta, tog ut färg- och spårriktning och gick. Gula spåret gick kors och tvärs, hit och dit och när vi närmade oss stugan igen, efter kanske fyra km promenad, var vi övertygade om att spåret skulle vika av bort mot Dammkullevägen. Inte. Det var slut...
Så var det äntligen dags i söndags. Linnémarschen efter snitslad bana. Nu kunde det väl inte blir fel. Nej - det blev det inte.
Men vi klarade den rätta vägen ENBART tack vare stavarna som jag tog med för säkerhets skull, för att klara de halkiga spångarna. Lera, nedtrampat gräs, fotsmala stigar med uppstickande rötter och stenar gjorde att vi mest tog oss fram tittandes i backen istället för att njuta av naturen.
Det tog sin lilla tid. Vid första vattenhålet började man packa ihop när vi kom. Vid Hestrastugan började man vika ihop borden när vi kom. Vid Ramsulan packade musiken ihop när vi kom. Men kaffe fick vi, liksom macka och en liten bulle.
Hellre två mil på hyfsade vandringsleder än det här, sa promenadvännen. Och jag instämmer.
Vi får leta upp något annat motionsmål för nästa år.
Torsdag 07 maj 2009, 12:57
Frågan kan verka dum, ägg borde ju ätas upp.
Så är det inte. De serveras inte ens.
Jag undrar därför om det sitter någon och gör äggtoddy till personalen, eller bjuder kollegerna på gratis omelett. Kunderna ser varken skalen eller röken av äggen.
Vid två tillfällen under den senaste tiden har jag passat på att äta frukost i flygplatsens avgångshall. Båda gångerna har klockan varit sex på morgonen och det har varit lagom att ladda inför arbetsdagen. Första gången tittade jag inte så noga på kvittot. Först när jag hade lämnat etablissemanget såg jag att jag hade missat mitt ägg, bara tagit kaffe, jucie och en frukostfralla.
På kvittot från Café Götheborg står följande: Frukost 53,00. Därefter specifieras vad måltiden innehåller och vad som bör ha serverats: Kaffe, fralla ost, juice frukost (det står faktiskt så- antagligen för att skilja den från juice av högre kvalitet), kokt ägg.
Så när jag i går morse än en gång tyckte att det passade bra att äta frukost på flygplatsen, sa jag särskilt till om ägget. Jag visste att arbetsdagen som låg framför mig skulle bli ovanligt lång.
Kvinnan vid kassan - hennes namn (om det stämmer) står också på kvittot, men med tanke på hennes beteende låter jag henne vara anonym - svarade buttert:
"Vi har inga ägg."
-Jamen, det står ju på kvittot att ägg ingår.
"Vi har aldrig haft några ägg."
-Men varför står det ägg på kvittot?
"Det finns inlagt i maskinen."
-Det kan väl inte vara så svårt att ta bort, om ni inte har några ägg?
"Det är dom i Stockholm som ska ordna det, och dom har aldrig tid."
Kvittot är ju bevis på att jag har tagit emot en vara. Om kaféet skulle drabbas av en myndighetskontroll och kontrollanten ser alla ägg som serveras vill den säkert också kontrollera att de har köpts in, kanske till och med var. Men eftersom det "aldrig" serveras några till gästerna kan det faktiskt förhålla sig så att en eller annan anställd bjuds på mina och de andra frukostätarnas ägg.
Helt klart tycks det vara rena äggröran på flygplatsen.
Kanske är något för skatteverket att bita i?
Torsdag 16 apr 2009, 10:00
I morse, när jag läste rikstidningen till frukost ( BT läser jag tidigare) hittade jag annonsen som visar att den annonserande butiken vet vad som kan hända när man tar studenten. Kanske ska jag betona "man" för det handlar om studentkostymer.
Efter att ha upplevt två söners studentfirande och bara räknat in ett par sönderbrända byxor vet jag att dagen efter kan innebära överraskningar. Observera: det fanns inga fläckar på kostymerna - om det sönerbrända inte var ett drastiskt försök att ta bort en fläck. Men det tror jag inte.
Jag vet ändå att det kan hända en del under en sådan dag, som ofta börjar med party i stadsparken, följt av firande hemma och därefter krogen, när det är mat och dryck och ganska ofta trängsel. Kanske en och annan inte heller mår så bra när spänningen släpper och man lämnar skolan.
Kostymerna som annonseras ut i fråga är inte några lågprisvarianter. Och den som är sparsam kan naturligtvis komma billigare undan med samma resultat. I kostymerbjudandet ingick nämligen ett presentkort på den första kemtvätten! Smart drag, även om en kemtvätt av en kostym inte kostar så mycket, då är det något vi svenskar, till skillnad från fransmännen, ofta drar oss för.
Samtidigt är det ett budskap till föräldrarna som dagen efter den stora festen hittar rester av potatissallad på ena ärmen och spår av gräddtårta på byxbenet, att allt är inte förstört. Det finns hopp om en ljusnande framtid.
Torsdag 26 feb 2009, 17:08
Nu är det dags att skaffa vita handskar, eller åtminstone bomullsvantar. Tror väl inte att jag blir bjuden på bröllopet nästa år, Victorias och Daniels alltså, men man kan ju aldrig vara helt säker.
Och därför skulle jag skaffa vita handskar, eller vantar?
Helt fel. Det gör jag inte. Åtminstone inte förrän ett guldkantat inbjudningskort kommer. Jag har visserligen sprungit i vägen för Victorias pappa på en mässa i Göteborg. Jag har utbytt roade blickar med hennes mamma, över ett gulligt litet barn, när Jönköping firade 700 år. Och jag har suttit ett par bänkar framför henne (mamman) vid möbelmässans invigning några år senare. Jag har intervjuat hennes fars farbror prins Bertil. Men jag har alltid haft förhinder när det varit aktuellt att träffa hertiginnan av Västergötland i samband med något besök i trakten.
Kvalificerar det för en inbjudan?
Okej då, kommer den en inbjudan ska jag verkligen anstränga mig för att komma. Även om jag måste arbeta, d.v.s. göra ett reportage kring bröllopet.
De vita vantarna är det faktiskt mer bråttom med. Jag ska skaffa dem så snart jag kan och ta med till affären när jag handlar. Det är ju inte bara skannerns handtag som är full av bakterier och katthår. Varenda störtexponering, där någon kattägare har varit, utgör ett riskmoment. På ett par meters avstånd börjar nysningarna. Halsen slammar igenom om jag kommer närmare, jag snyter mig om och om igen. Och det tar timmar innan det går över.
Har tidigare inte insett hur utsatta allergiker är just i självbetjäningsbutiker. Härom veckan började jag plötsligt utan förvarning nysa som jag gör just av katter och deras ägare. Två meter ifrån mig i affären stod en person med en påse kattsand. Finns det starkare skäl än det, om man misstänker att en kattägare är i närheten? Personen rev runt i en korg med diverse varor.
Då bestämde jag mig, aldrig plocka i störtexponeringar utan vantar, inte sköta scannern utan vantar (Man kan ta decinficerande gel också, för att slippa bakterier, men håren?)
Det vore lite pinsamt att gå omkring med gelen i handväskan, åtminstone för mig som hade hjärtans roligt åt några amerikaner som decinficerade halva kroppen ungefär efter besök på en italiensk offentlighetsinrättning för ett par år sedan.
Vita handskar är trots allt bättre - och så kan jag kanske ha dem på bröllopet...
Fredag 13 feb 2009, 13:45
Hur ofta får du kvitto i affären? Varje gång? I så fall handlar vi inte på samma ställen.
Just nu kollar jag var och hur ofta det förekommer att jag inte får något kvitto. Jag vet att det inte är olagligt att avstå från att lämna kvitto. Jag vet att även om jag får ett kvitto så kan kassasystemet luras, så att vita pengar blir svarta. Och jag vet att när den nya kassaregisterlagen träder i kraft vid årsskiftet blir det svårare att inte redovisa inkomsterna. Men när mina inköp är kvittolösa flera gånger under samma vecka, börjar jag undra.
Om man sitter ned och blir serverad på en restaurang får man oftast kvitto. Köper man däremot med sig mat till jobbet från någon liten restaurang, take away eller ska ha en drive-in hamburgare är det oerhört sällsynt med kvitton. Det händer att man inte får kvitto i blomsteraffären - jag ska inte säga vilken. Och när jag nyligen köpte lite godis i affären nära hotellet i Stockholm fick jag inte heller något kvitto. Obs detta är bara några exempel.
Det intressanta är - och nu rannsakar jag mig själv - att på flertalet av de ställen där jag inte får kvitto skulle jag aldrig drömma om att betala med kort. Detta på grund av risken att kortet kopieras. Det är väl bara blomsteraffären som går fri från misstankar där.
Hämtar jag då mat på skumma krogar och köper godis i mystiska kvarter? Inte då. Det är vanligen mitt i stan, i Borås, i Göteborg eller i Stockholm.
Så det är inte utan spänning som jag väntar på vad som händer när den nya lagen om kassaregister träder i kraft. Då om inte förr avslöjas fuskarna.
Måndag 26 jan 2009, 11:27
"Tre snälla barn" var standardsvaret under många år, när vi frågade föräldrarna vad de önskade på födelsedagar och i julklapp. Eftersom vi redan var tre och dessutom hyfsat snälla så fick vi hitta på presenter efter bästa förmåga.
När en av sönerna i veckan inför födelsedagen önskade en två på stan, så är det lite svårare att fixa.
Det går inte att komma med en etta på Tullen eller en fyra i centrum. Det ska vara en tvåa och en som han har råd med.
Sonen har inte bott hemma på många år och har flyttat runt en del. Första anhalten var 16 eller kanske 15 kvadratmeter under takåsarna på Saläng, med delad toa och dusch. Han läste på högskolan och hade inte råd med mer.
Efter ett år flyttade han till Göta, till en etta som var dubbelt så stor. Inget toppläge egentligen eftersom han åker kollektivt till jobbet några km utanför stan. Ändå bodde han där i flera år och hoppades på en tvåa. Den kom aldrig.
När så en bekant blivit ensam med en trea flyttade han in i den inte helt centralt belägna bostaden. Efter ett år blev han själv hastigt ensam med trean, och lämnade den för en central etta i andra hand. På det bytet sparade han en timme om dan enbart i resor till coh från jobbet. I ettan har han trängts med sig själv i ett halvår (och vi har trängts med hans tillhörigheter som inte får plats där).
Så när jag frågade vad han vill ha på den annalkande födelsedagen var svaret: "En två på stan och den får inte vara för dyr".
Stan betyder centrum, Saläng, Bergsäter, nedre Villastan, eventuellet Petersberg och vissa delar av Druvefors. Bara så du vet, du som läser bloggen, om du har en ledig lya.
Fredrika Thornander
Det är jag som är Fredrika Thornander. Jag är 34 år och bor i ett villaområde i Sandared, tillsammans med min man Hans och våra barn. Fram till för ett år sedan var vi en ganska så ordinär Svenssonfamilj, med villa, hund och två barn. I september 2007 föddes vårt tredje barn och nu, i slutet av februari, föddes vårt fjärde barn. Vi gick raskt från begreppet Svenssonfamilj till begreppet storfamilj! Vi ser fram mot vår nya familjekonstallation, och familjelivet med denna! Det är främst om hur detta familjeliv kan te sig – med alla dess glädjeämnen, våndor och kan hända sorger – jag kommer att blogga om.
I övrigt är vi en aktiv familj, som gillar att ha mycket omkring oss, både då det gäller människor, projekt och aktiviteter. Livet med familj är ett pussel, men ett fantastiskt roligt sådant!
Tobias Bornefalk
Tobias Bornefalk, 21 år från Borås – bloggar om det nya samhällsintresset poker. I största utsträckning av livepoker men även vad som händer i internetvärlden. Har själv spelat poker under fem års tid och utvecklar ständigt kunskapen av olika pokerformer.
Bosatt på Hedvigsborg efter att ha vuxit upp i Hedared utanför Borås.
I bloggen kommer du kunna följa min vardag som pokerspelare, läsa sammandrag av liveturneringar runt om i världen, pokerhistoria och en massa annan kuriosa som kan vara intressant att veta som handlar om poker men även andra spelformer.
Sven Martinger
Domare, politiker och lärare på Högskolan i Borås. Född 1951 i Skåne. Inflyttad till Borås 1983. Tanken från början var att stanna ett år, men fortfarande är jag bosatt här och trivs förbaskat bra med det. Lite problem har jag dock då Elfsborg möter skånska lag, men ett oavgjort resultat brukar lösa den sinnesoron.
Har snart arbetat 30 år i domstol ? blir snart guldmedalj, herregud - och de senaste snart 15 åren som domare vid Göteborgs tingsrätt. Trivs bra med det fria jobbet som det innebär, men utan undervisning vid högskolan i Borås ? drygt 20 år där ? samt politiken hade domarjobbet känts inte bara ensamt utan också deprimerande. Jag brukar ibland säga att till domstolen kommer människor sällan frivilligt, men till min undervisning söker sig många frivilligt glädjande nog. Politiken kan sägas vara drivmedlet.
Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ständiga frågor om rättvisa och orättvisa såsom jag ser det. Ibland är det stort och ibland ännu större. En hel del tragik som dock måste förenas med det som får livet att vanligtvis te sig ljusare, nämligen humor och glädjen över att kunna hjälpa till lite där det behövs.
Jessica Steje
Jag är en 32-årig boråsare som har bott lite här och där, både i Sverige och utomlands.
Norrmalm är adressen för tillfället, men jag drömmer om ett hus på landet.
Min yrkesbakgrund är inom teater, film, opera, event och turism.
Min blogg kommer handla om vardagslivet som varannan-veckas-mamma till Linnea 2,5 år.
Linnea har Downs syndrom och kring detta vill jag sprida kunskap om vad det innebär och hur det påverkar oss, men också delge tankar om livet med (och utan) barn i allmänhet.
Jag bloggar också om kultur och andlighet som är två stora ingredienser i mitt liv.
Kommentarer och frågor är välkomna!
Elenor Sääf
Boråsare i själ och hjärta och barn av mars anno 1963. Jag trivs som firren i plurret när jag får pyssla med trädgårdsarbete och att skriva. Trädgårdsarbete är kontemplativt, skrivande är dess motsats och tillsammans bildar de en helhet.
Jag säger sällan nej till god mat och smarriga kakor. Flåset håller jag i trim genom att fräsa runt på min neongröna cykel, bruka apostlahästarna i sällskap med stavar samt en gång i veckan ta mig en tusenmetare i badhuset. Jag lyssnar på talböcker i mängder och då gärna deckare, dessutom samlar jag på grodor i olika storlekar och material och har drygt 300 stycken i samlingen.
Något av det bästa i mitt liv, är min vackra skogstomt i barndomens ljuva Kråkered en bit utanför Borås. Så småningom ska jag bygga mitt eget hus på tomten och sedan ska jag och mina två, söta, levande paddor Verner och Tjoffy Plopp och katten Asta-Stina Mysander, andas skogsluft och leva lyckliga där i alla våra dagar.
elenor.saaf@yahoo.se
Inger Dahlin-Ros
Jag är journalist på Borås Tidning, har man, två utflyttade söner och har just lämnat en lägenhet mitt i stan för ett nytt boende. Och jag har många fler intressen än vad jag har tid för.
Är tredje generationens boråsare och näst intill studieberoende. Har i det närmaste skrapat ihop till en magisterexamen i den något udda kombinationen antikvetenskap och design.
Reser ofta, gärna långt och ibland länge. Återkommer regelbundet till Italien och södra Frankrike där det finns värme, god mat och intressanta museer. Jag kommer att blogga om det mesta som intresserar mig och kanske dig.
inger.dahlin-ros@bt.se
Telefon: 033-700 07 15
huvudnyheter just nu
