Har inte skrivit på länge som ni ser.
I ett tidigare inlägg skrev jag att orden är slut. Och det är faktiskt så det känns.
En bra blogg ska uppdateras hela tiden, ständigt, all day long.
Men jag har varken energi, motivation eller tid att göra det.
Därför, kära vänner och ovänner, förklarar jag bloggen halvdöd.
Den är inte heldöd, för då skulle vi ta bort den från sidan helt.
Men den är såpass död att jag inte kommer att uppdatera den speciellt ofta.
Den lever enbart med hjälp av respirator, kan man säga.
I min roll som nöjesredaktör kan det ibland vara väldigt användbart och bra med en blogg – inte minst när det händer något i speciellt nöjesvärlden som bör kommenteras snabbt av en viss nöjesredaktör på Borås Tidning.
Alltså, när Elton John kommer till Borås Arena, Morrissey till Åhaga, om jag åker till Hultsfredsfestivalen, hör en extremt bra skiva, eller glider runt på ännu en galen Melodifestival.
I sådana fall kan ni räkna med bloggen.
I andra fall kan ni inte det.
Jag säger inte att det där spontanbloggandet är över för alltid.
Men tills min motivation och blogglädje har återvänt vill jag vara ärlig mot alla er som troget följer bloggen.
Det är det där slentrianbloggandet som har jag tröttnat på.
Man skickar ut dåliga tvångstexter bara för att bloggen SKA uppdateras.
Det blir inte roligt att läsa, det är ett stressmoment och det är... ja, ganska ointressant för både dig och mig.
Det finns alltför många sådana bloggar.
Min ska inte vara en av dem.
Du går in på www.bt.se, läser nöjesredaktörens blogg och blir jublande glad för att han kommer att blogga lite mindre.
Du kan inte ha mycket till liv...
Rock on, Eric!
Postad av Olle 2009-06-06 16:08
Tråkigt!
Har följt din blogg och tycker det är synd att du inte hinner/orkar uppdatera så ofta längre. Men jag förstår dig, det måste vara ganska tråkigt att blogga när man får ta en massa skitkommentarer från ex. LeapZur! Jag gillar det du skriver iaf!
Postad av Sanna 2009-06-06 16:08
Synd...
Tack för den här tiden. Har skrattat mycket åt alla roliga klipp och kommentarer du har bjudit på med din blogg!
Postad av Janne 2009-06-23 15:54
En hälsning från Bangkok
Å, skriv torka, känner igen det där så väl... inge skoj alls. Men tror det är något man bara måste gå igenom ibland, ladda om batterierna för att kunna skriva så där kalas!;-)
Inte mycket kan få mig att börja blogga regelbundet igen. Men om jag skulle komma över videoklipp av den här kalibern varje dag, skulle det inte vara några problem att fylla bloggen med bra innehåll.
Jag såg det här klippet första gången i dag. Jag kände genast hur det började klia i fingrarna.
Kan jag se mig själv i spegeln efter att INTE ha delat med mig av denna tyngda guldklimp till BT:s läsare? Svaret är nej... så håll till godo:
Har inte skrivit på länge som ni ser.
I ett tidigare inlägg skrev jag att orden är slut. Och det är faktiskt så det känns.
En bra blogg ska uppdateras hela tiden, ständigt, all day long.
Men jag har varken energi, motivation eller tid att göra det.
Därför, kära vänner och ovänner, förklarar jag bloggen halvdöd.
Den är inte heldöd, för då skulle vi ta bort den från sidan helt.
Men den är såpass död att jag inte kommer att uppdatera den speciellt ofta.
Den lever enbart med hjälp av respirator, kan man säga.
I min roll som nöjesredaktör kan det ibland vara väldigt användbart och bra med en blogg – inte minst när det händer något i speciellt nöjesvärlden som bör kommenteras snabbt av en viss nöjesredaktör på Borås Tidning.
Alltså, när Elton John kommer till Borås Arena, Morrissey till Åhaga, om jag åker till Hultsfredsfestivalen, hör en extremt bra skiva, eller glider runt på ännu en galen Melodifestival.
I sådana fall kan ni räkna med bloggen.
I andra fall kan ni inte det.
Jag säger inte att det där spontanbloggandet är över för alltid.
Men tills min motivation och blogglädje har återvänt vill jag vara ärlig mot alla er som troget följer bloggen.
Det är det där slentrianbloggandet som har jag tröttnat på.
Man skickar ut dåliga tvångstexter bara för att bloggen SKA uppdateras.
Det blir inte roligt att läsa, det är ett stressmoment och det är... ja, ganska ointressant för både dig och mig.
Det finns alltför många sådana bloggar.
Min ska inte vara en av dem.
Ni vet vem skådespelaren Frederik Nilsson är.
Men vet ni vem hans son är?
Han heter Petrus Havrell och har, precis som Damorkeztern, chans att ta sig vidare till finalomgångarna av Talang 2009 i kväll – genom att rappa om sin storasyster.
Gulligt värre.
Så här såg det ut när han tog sig vidare från kvalet:
Tiden går fort och jag är i vanlig ordning kass på att uppdatera min blogg... eller vad vi nu ska kalla detta halvbleka klotterplank.
Såg under min promenad till jobbet i veckan att det har kommit upp Elton-affischer vid högskolan och på Sandwalls plats vid Viskan. Inte en dag för tidigt. Kanske vill arrangören låta Elton John mötas av en sprängfylld arena ändå. Kanske vill de att han sedan lämnar den med glada minnen. Låter ju inte alls dumt.
I kväll är det dags för Malena Ernman att tävla i första Eurovision-semin. Jag är verkligen helt ointresserad. Eurovision song contest känns ungefär lika fräscht som insidan av Ante Covics målvaktshandskar i övertidsminuterna av Allsvenskans 23:e omgång – nästa säsong.
Det säger jag med eftertryck. Och går ut i solen istället.
Det är drygt en månad sedan jag registrerade mig på twitter.com.
Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det, men alla andra skulle ju helt plötsligt ha en användare på Twitter.
Till och med Gudrun Schyman var med.
Då måste ju jag också.
Men till en början fattade jag verkligen inte grejen.
Man får skriva max 140 tecken – vem kan skriva något vettigt i en text som inte får vara längre än ett sms?
Det undrade jag i början.
Men nu förstår jag.
Ute i cyberspace finns det alldeles för många tegelstensbloggare.
Alltså, gamla gubbar som skriver typ 18 A4-sidor om sin innehållslösa dag på jobbet.
Tunga tegelstenstexter. De måste motverkas.
Därför föddes Twitter.
Där kan jag få snabba och korta nyheter från BBC:s utsända i Afghanistan och samtidigt läsa allt om Adam Alsings senaste magbekymmer.
Det är betydligt roligare än det låter.
I kväll är det återigen dags för teknisternas årliga kortege. Den brukar alltid bli rolig för de som går med – och en plåga för de som tvingas se eländet.
Och inte var det bättre förr. Det vet jag, för jag har själv varit en av de där berusade, gapiga ungdomarna på lastbilsflaken.
Ett år gjorde vi en fullständigt misslyckad lådbil med anledning av de olagliga racingtävlingarna på riksväg 40. Bilen gick sönder efter halva Lilla Brogatan och dessutom var den insmord i Bäckängs ruttna ägg som kastades mot oss.
Året efter var inte mycket bättre. Då hade vi byggt en irakisk stridsvagn på jakt efter amerikanska soldater. Min klasskamrat Abtin fick spela skäggig Irak-general. Det blev fiasko. Stridsvagnen höll visserligen hela vägen upp till Allégatan – men å andra sidan var den istället så ful att ingen förstod var den föreställde.
Sista året då? Nja, då hoppade jag över kortegen. Då var man gammal nog att förstå att den där traditionen inte var så extremt ball. Att folk inte tittade för att den var bra – utan för att de brukade. Och att den hemkörda spriten inte var speciellt god egentligen...
I dag fick BT besök av Sveriges Queen-kung Peter Johansson.
Ni kanske undrar vem det är?
Jag är säker på att ni vet när jag beskriver honom lite närmare.
Peter Johansson är en av Sveriges största musikalartister.
Han har spelat över 1400 föreställningar (varav 800 som huvudrollsinnehavare) med den überpopulära London-musikalen We will rock you.
Jag har själv sett musikalen två gånger – en grymt bra rockshow!
Dessutom har Peter varit med i Så ska det låta ett antal gånger tidigare.
Minns ni honom?
Nåväl.
I dag var han här och hälsade på.
Vi gjorde en intervju om jobbet i London, relationen till Queen-gitarristen Brian May (som också ligger bakom musikalen) och hans nya rockshow i Lisebergshallen: Champions of rock.
Han var väldigt trevlig.
Så trevlig att hans korta besök förvandlade denna bleka måndag till en het, pulserande Queen-dag på BT:s kultur- och nöjesredaktion.
Vi sjunger Bohemian Rhapsody, klappar We will rock you-takten och minns gamla Freddie-poser.
Underbart!
I morgon läser du mer om Peter Johansson.
Och fredag ser du honom i Så ska det låta igen.
I USA är en socialist ungefär samma sak som en massmördande kommunist... typ. Att Sverige ibland betraktas som ett socialisttät nation kan därför få amerikanerna att hoppa högt av rädsla för vårt avlånga land.
"Do we really want to change America into Sweden!?" Ja, det är frågan.
Att Mitt i Borås väljer att fira Sommartorsdagarnas 20-årsjubileum genom att damma av forna torgartister är ett oväntat påhitt. En kul och kreativ idé som i alla fall jag inte hade en tanke på inför gårdagens presskonferens. Vi kallar det för överraskning nummer ett. Den smäller ganska högt.
Men om man jämför med överraskning nummer två ljuder den inte mer än en trasig luftgitarr. Bonuskvällarna med Miss Li och Caroline af Ugglas blir sommarens stora höjdpunkter på Stora torget. Kanske lockar de rentav fler besökare än självaste sir Elton på Borås Arena? ”Ja, det här är ju gratis”, säger boråsaren och rycker på axlarna.
Tillsammans dundrar af Ugglas och Miss Li högre än hela fjolårets startfält i kvadrat. Synd bara att de inte äger i rum anknytning till de ordinarie Sommartorsdagarna. Då hade festen varit så grandios att tusentals boråsare på allvar skulle överväga en Varbergsbefriad sommar. Men bonus är bonus. Och bonus är alltid kul (förutom när vi snackar om dansbandet, som så töntigt stavar bonus med H. Vad är grejen?)
Jag har sagt det förut. Jag säger det igen: Idén med att damma av tidigare torgartister känns faktiskt riktigt fräsch. Ty att bygga torsdagskvällar på goda minnen och nostalgi kan aldrig bli fel. Eller? Jo, det kan bli fel. Det blir helt fel om idén känns alldeles för fräsch. Alltså om artisterna inte ens är tillräckligt dammiga för att det ska vara värt att damma av dem. Hängde du med där?
Okej, låt mig ta ett exempel. År 2005 ser Sommartorsdagarnas startfält ut såhär: Daniel Lindström, Alcazar, Melody Club, Nanne Grönvall, Rydell & Quick, Nordman och Jill Johnson. År 2009 ser Sommartorsdagarnas startfält ut såhär: Alcazar, Melody Club, Tomas Di Leva, Tre S, Rydell & Quick och Jill Johnson. Ser du likheterna?
Fyra av akterna som besöker Stora torget 2009 besökte också torget 2005. Och det var bara fyra år sedan. Är det verkligen nostalgi då? Nja...
Den längsta nostalgitrippen vi tar i år leder bara tillbaka till 1997 - då stod Tomas Di Leva på scenen. Om jag hade förärats med friheten att handplocka sju artister från Sommartorsdagarnas 20-åriga historia hade jag förmodligen gjort helt andra val. Det finns ju närmare 150 torsdagskvällar att välja mellan! För det första hade jag slängt ner lite mer rock i grytan. För det andra hade jag jagat de stora publikmagneterna. För visst finns det ju oerhört många trevliga tungviktare att plocka tillbaka till torget både före och efter det plötsligt så gyllene året 2005.
Här är några exempel: 1990: Lill Babs. 1995: Carola. 2000: Wilmer X och Sven Ingvars. 2003: The Ark. 2007: Bo Kaspers Orkester och Salem Al Fakir. Med några av dem i årets startfält hade inte bara af Ugglas och Miss Li dundrat högt år 2009. Då hade hela Borås skakats av ett jättelikt jubileumsjubel.
Men okej. Vi kanske ändå ska försöka lära oss något av cirkusen kring AMF:s forne vd Christer Elmehagen. Att uppskatta våra feta bonusar till exempel...
Snart är det dags för presskonferens på Regionteater Väst. Mitt i Borås presenterar årets artister till Sommartorsdagarna 2009.
Ni kanske läste mina tips? Måns, Ace of Base och Ugglas. Vad tror ni om det?
Jag är ganska nöjd med listan. Men jag är bara tvärsäker på en av artisterna: Måns Zelmerlöw.
När jag satt här och filosoferade på redaktionen under eftermiddagen dök dock ytterligare ett namn upp i mitt huvud. Ett namn jag helt tappat bort eller glömt någonstans: Veronica Maggio. Hon känns faktiskt som en galet het kandidat. Jag hoppas på den bokningen.
Synd bara att jag redan fyllt i min tipskupong. Finns det kanske något system som liknar Stryktipset i dessa sammanhag? Förmodligen inte. Annars hade en helgardering varit på sin plats...
Det känns som att orden har tagit slut. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Och som den ytterst tveksamma bloggaren jag är, åker jag istället snålskjuts på Youtube. Jag skäms inte för det.
Ta en titt på filmen nedan om ni mot förmodan vill att bearnaisesåsen till lördagsmiddagen skall skära ordentligt. Så ordentligt att den rentav blir oätlig.
Här är Örebros kommunala musikskola som gör sin (fria) tolkning av Strauss Also Sprach Zarathusthra:
Jag är ledsen.
Men nu börjar förhandssnacket om Eurovision.
Jag gillar ju inte den där tävlingen egentligen.
Den har spårat ur för länge sedan.
Men om man nu ska göra som Malena Ernman och spekulera vilt kring vem som kommer att ta hem hela tjottabalunsen i år, finns det ju bara en storfavorit att peka ut.
Naturligtvis hoppas vi på Ernman och blir besvikna – som vanligt.
(Hon borde dock kunna placera sig i närheten av topp 10 i alla fall.)
Men Norges Alexander Rybak med låten Fairytale är ju ett solklart Eurovision-bidrag som har precis allt.
Den har ett dåligt fiolsound som stinker öststat hela vägen till Borås.
Den har en ung, välpolerad frontfigur.
Den har ett urfånigt (men ändå ganska spektakulärt) scennummer.
Kan det bli bättre?
Men så var det ju det där problemet med öststaterna som ALLTID röstar på varandra. De är ju grannkåta så att man spyr, brukar det heta.
Men vänta lite... det är ju vi också.
Eller är det någon som på allvar tror att Rybak och Norge blir utan den svenska tolvan i år?
Här är klippet alla snackar om.
Det ska tydligen vara en ny Paul Potts.
Ja, ni vet den smått töntiga telefonförsäljaren som blev världsberömd operasångare över en natt genom att ställa upp i den brittiska motsvarigheten till Talang (som också går på TV4 i sommar).
Kvinnan på filmen heter Susan Boyle.
Hon sjunger en snutt från I dreamed a dream ur Les Miserables och slår alla med häpnad med sin röst.
Hon får stående ovationer och folk i publiken gråter.
Men är den här historien verkligen lika gripande som sagan om Paul Potts?
Jag tycker inte det.
Det finns bara en Paul Potts.
Sådeså.
Nu är jag tillbaka i Borås efter en skön påskhelg i Lysekil. Där fungerar varken mobiltelefon eller internet, vilket kan göra mig otroligt gott ibland. Men jag har alltid abstinens i början.
Jag är en person som alltid vill hålla mig uppdaterad om vad som händer i världen. Men när jag är ute i de Bohulänska skogarna får jag snällt finna mig i att den möjligheten inte finns.
När jag kom hem tidigare i dag gjorde jag därför femton dubbelkollar på nätet. Vad har jag missat? Ingenting såklart.
Några timmar senare är min informationstörst äntligen är släckt.Då kan jag äntligen koppla av i soffan med någon riktigt usel såpopera.
Men det är skönt att vara hemma igen. Nu har jag koll...
Jag är helt värdelös på bilar.
Jag är motoranalfabet.
När någon säger Nissan, tänker jag vatten.
När någon säger gas, ser jag bara oskyldig ut och tänker irriterat "Det var fan inte jag. Inte den här gången i alla fall..."
Ni förstår, jag är alltså helt ointresserad av bilar.
Men just nu tvingas jag vara intresserad.
Jag är nämligen i bilköpartagen.
Jag går in på Blocket fyra gånger i kvarten och letar efter superkanonbilen med stort S.
Men det är svårt – speciellt för en motoranalfabet som mig.
Det är ju så. Man vill ju inte ha en bil som är ful, gammal, sliten eller dyr.
Men det finns ju vissa problem med det.
Om den är snygg, välvårdad och ung, så är den på tok för dyr.
Och är den billig och snygg så har 23 barnfamiljer haft den tidigare och lukten av kod-brun-blöja dränks av den där vassa Wunderbaumdoften. Tillsammans bildar de en fullständigt vedervärdig arom.
Den vill man ju inte heller ha.
Nej, det är väl bara att inse att det är fel på alla bilar.
Därför gäller det bara att hitta bilen med minst fel och lägst pris, typ.
Jag antar att det alltid finns en lycklig part vid en bilaffär.
Just nu kan den parten bli du.
För någonstans där ute går en vilsen 23-åring och väntar på att betala dyrt för din sönderrostade skrothög.
Sitter inne på redaktionen och ser den blå himlen.
Hade nästan (notera nästan) kunnat döda för att få gå ut i det vackra vädret just nu.
Men jag är för snäll för att döda.
Så jag blir kvar här framför datorn.
Kristofer Åströms nya i lurarna.
Det är inte så dumt det heller.
Det är jag som är Fredrika Thornander. Jag är 34 år och bor i ett villaområde i Sandared, tillsammans med min man Hans och våra barn. Fram till för ett år sedan var vi en ganska så ordinär Svenssonfamilj, med villa, hund och två barn. I september 2007 föddes vårt tredje barn och nu, i slutet av februari, föddes vårt fjärde barn. Vi gick raskt från begreppet Svenssonfamilj till begreppet storfamilj! Vi ser fram mot vår nya familjekonstallation, och familjelivet med denna! Det är främst om hur detta familjeliv kan te sig – med alla dess glädjeämnen, våndor och kan hända sorger – jag kommer att blogga om.
I övrigt är vi en aktiv familj, som gillar att ha mycket omkring oss, både då det gäller människor, projekt och aktiviteter. Livet med familj är ett pussel, men ett fantastiskt roligt sådant!
Tobias Bornefalk, 21 år från Borås – bloggar om det nya samhällsintresset poker. I största utsträckning av livepoker men även vad som händer i internetvärlden. Har själv spelat poker under fem års tid och utvecklar ständigt kunskapen av olika pokerformer.
Bosatt på Hedvigsborg efter att ha vuxit upp i Hedared utanför Borås.
I bloggen kommer du kunna följa min vardag som pokerspelare, läsa sammandrag av liveturneringar runt om i världen, pokerhistoria och en massa annan kuriosa som kan vara intressant att veta som handlar om poker men även andra spelformer.
Domare, politiker och lärare på Högskolan i Borås. Född 1951 i Skåne. Inflyttad till Borås 1983. Tanken från början var att stanna ett år, men fortfarande är jag bosatt här och trivs förbaskat bra med det. Lite problem har jag dock då Elfsborg möter skånska lag, men ett oavgjort resultat brukar lösa den sinnesoron.
Har snart arbetat 30 år i domstol ? blir snart guldmedalj, herregud - och de senaste snart 15 åren som domare vid Göteborgs tingsrätt. Trivs bra med det fria jobbet som det innebär, men utan undervisning vid högskolan i Borås ? drygt 20 år där ? samt politiken hade domarjobbet känts inte bara ensamt utan också deprimerande. Jag brukar ibland säga att till domstolen kommer människor sällan frivilligt, men till min undervisning söker sig många frivilligt glädjande nog. Politiken kan sägas vara drivmedlet.
Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ständiga frågor om rättvisa och orättvisa såsom jag ser det. Ibland är det stort och ibland ännu större. En hel del tragik som dock måste förenas med det som får livet att vanligtvis te sig ljusare, nämligen humor och glädjen över att kunna hjälpa till lite där det behövs.
Jag är en 32-årig boråsare som har bott lite här och där, både i Sverige och utomlands.
Norrmalm är adressen för tillfället, men jag drömmer om ett hus på landet.
Min yrkesbakgrund är inom teater, film, opera, event och turism.
Min blogg kommer handla om vardagslivet som varannan-veckas-mamma till Linnea 2,5 år.
Linnea har Downs syndrom och kring detta vill jag sprida kunskap om vad det innebär och hur det påverkar oss, men också delge tankar om livet med (och utan) barn i allmänhet.
Jag bloggar också om kultur och andlighet som är två stora ingredienser i mitt liv.
Boråsare i själ och hjärta och barn av mars anno 1963. Jag trivs som firren i plurret när jag får pyssla med trädgårdsarbete och att skriva. Trädgårdsarbete är kontemplativt, skrivande är dess motsats och tillsammans bildar de en helhet.
Jag säger sällan nej till god mat och smarriga kakor. Flåset håller jag i trim genom att fräsa runt på min neongröna cykel, bruka apostlahästarna i sällskap med stavar samt en gång i veckan ta mig en tusenmetare i badhuset. Jag lyssnar på talböcker i mängder och då gärna deckare, dessutom samlar jag på grodor i olika storlekar och material och har drygt 300 stycken i samlingen.
Något av det bästa i mitt liv, är min vackra skogstomt i barndomens ljuva Kråkered en bit utanför Borås. Så småningom ska jag bygga mitt eget hus på tomten och sedan ska jag och mina två, söta, levande paddor Verner och Tjoffy Plopp och katten Asta-Stina Mysander, andas skogsluft och leva lyckliga där i alla våra dagar.
Jag är journalist på Borås Tidning, har man, två utflyttade söner och har just lämnat en lägenhet mitt i stan för ett nytt boende. Och jag har många fler intressen än vad jag har tid för.
Är tredje generationens boråsare och näst intill studieberoende. Har i det närmaste skrapat ihop till en magisterexamen i den något udda kombinationen antikvetenskap och design.
Reser ofta, gärna långt och ibland länge. Återkommer regelbundet till Italien och södra Frankrike där det finns värme, god mat och intressanta museer. Jag kommer att blogga om det mesta som intresserar mig och kanske dig.
Jag är 23 år gammal och arbetar som nöjesredaktör på Borås Tidning. Jag bor i en tvåa på Norrmalm i Borås, tillsammans med två akustiska gitarrer, en saxofon och en sambo. Bloggen kommer att spegla livet på redaktionen och det utanför – från Borås konsertlokaler till den lilla soffan i vardagsrummet...
• Borås: Överklaga avslag av socialbidrag lönar sig – en av fem får rätt • Bollebygd: Unga får dela på 100 000 • Näringsliv: Rådgivare säger nej till kofusion • Bostad: Nya pysseltrenden: Virka på japanska • Mark: Följde sina hjärtan – utsedda till årets kvinnor av Markalliansen • Kultur: Riksdagens kulturpolitiker fick se Borås nya konst- och skulpturimage • Sport: Haglund slipper inte undan favoritskapet – upptaktsträff i Örebro i går • Sport: Mark baskets sköna skräll i Luleå
• Nöje: Allt om nya musikfestivalen "Close to home"
• I fokus: Nettan Lannemar har startat kafé för stickentusiaster
Det som vinkännaren Bengt I Johansson från Borås inte känner till om viner är knappast värt att veta. Varje fredag rekommenderar han några viner för bt.se:s läsare.
