Låter sig inte fästas i text
Lördag 21 aug 2010, 20:39
Jag och väninnan Annika hade ju väninneträff igår, åt och drack gott och så vidare. Så sitter jag då där framför min dator och försöker sammanfatta vår lilla fest och glor på skärmen och sammanfattar igen och försöker ännu mer – men gårkvällen låter sig absolut inte fästas i skrift. Texten blir bara platt och andas inte atmosfär.
Visst kan man roa sig med att rabbla händelser men det är just så att vår väninnekväll den här gången inte innehåller händelser. Kvällen är istället de samstämda nyanser som mångårig vänskap ger upphov till – det till ord oöversättliga. Som en påbörjad mening vilken via en gemensam historia eller gemensamt synsätt, enkelt vandrar över till en väns gemensamma konklusion. Samtal som överlevt minns-du-när-vi-gjorde-snacket. Och så mycket annat som alltså betyder något men som ändå inte kan ges rättvisa mer än i tanken. Jag måste låta mig nöja därvid.
Jag skrev en text, eller dikt om man så vill, härförleden. Jag tror tyvärr inte att Nattens drottning har en endaste riktig vän och det är så mycket lättare att skriva om.
Nattens drottning (från en svunnen tid)
Där går nattens drottning,
från en svunnen tid.
Från när alla andra
ville va’ som hon.
Då som unga hjärtan
lät dumheten ta vid.
I sin vilda längtan
- nog skulle det bli dom.
Nu köper hon sina känslor i en liten butik.
Ett ställe där dom säljer guld och andas löften.
Ett slags själarnas varieté
För den som tror på det.
För den som finner lyckan i en resa till Paris.
För den som vill äga ödet till svindlande pris.
Hon fann sin tid som älva,
när månen gick i fas.
Då när nattens stjärnor
spelade en roll.
Det var då hon kunde välja
bland leenden av glas.
Då när ögonblicken,
ville ses på nära håll.
Nu samlar hon sina tårar i ett pärlband till tröst.
Men lever ändå i en framtid, hon inte äger.
Champagnen som lovar lust
Unga män som släcker törst.
När morgonen sen kommer, är skönheten förbi.
För någon har tänt dagen och stulit all magi.
Min älskade lilla Asta.
Torsdag 12 maj 2011, 11:57
Så värmde dig livet i alla hast
att du för en kort stund
glömde den morgondag
du ändå inte äger.
Jag gav mina ord till en ung mans hastiga leende, en ung man som några veckor tidigare förlorat en nära vän i en tragisk olycka.
Under de mer än fyra år som jag har bloggat, har jag också förlorat några nära vänner. Och husdjur. Goliat vovven med den stora livsglädjen, han fick inte vara kvar i jordelivet. Simon Katt somnade också in liksom även mina paddor. Men jag har också fått så mycket. Min älskade Katt-Asta som en blåsig och regnig kväll satt på trappräcket utanför min brors hus och jamade så ynkligt. Asta fick flytta in hos mig och hon är fortfarande kvar. Att få älska en liten varelse så mycket som jag älskar Asta, är en gåva.
Jag har begråtit de som inte längre finns kvar. Och hjärtat är fullt av tacksamhet inför det som fortfarande är mig givet. Asta, min familj och mina vänner. Att jag har mat på bordet, någonstans att bo, att jag kan se allt vackert runtomkring mig. Att jag kan höra. Att jag kan känna och framför allt känna tacksamhet som en väg att låta livet värma mig mer än under några korta ögonblick.
Men förstås glömmer jag understundom av att lyssna till livet. Det är då som jag kan låta mina sorger, besvikelser och smärtsamma minnen vara marken. Själv ska jag vara ett flygplan. Då kan jag betrakta smärtan ur ett minimalt perspektiv, greppa den mellan tummen och pekfingret och slänga bort den. Och sedan kan jag med ett leende på läpparna och hjärtat fyllt av glädje, landa i landet Livet.
Nu har det blivit dags att säga tack och farväl. Tack till er som läst min blogg; Caroline, Björn, Annika, Kalle och alla andra. Tack till webbansvarig, Niclas Sennerteg, som gav mig chansen att blogga i BT. Tack.
Farväl, njae, snarare vi ses igen. Ja, så får det bli.
Elenor
Torsdag 12 maj 2011, 10:04
Jag hade samlat mina bloggidéer i ett enda dokument. På datorn förstås. Många av uppslagen var såna där sekundsnabba tankar som jag tecknat ned. Tänkvärda tankar förvisso, men inte mer än max tre rader och tre rader gör ingen blogg. Sedan fanns det anteckningar som vid ett första påseende verkade så himla bra, men som vid en närmare granskning inte höll måttet. Och så hade jag de där utkasten som inte ville låta sig skrivas klart.
Som det här med Försäkringskassan till exempel. Om alla de människor som varit föremål för reportage både i tidningar och på TV. Svårt sjuka människor som av Försäkringskassans handläggare ansetts ha full arbetsförmåga - detta trots att de haft läkarintyg som stadgat motsatsen. Läkarna har ställt diagnoser och sjukskrivit dessa människor, Försäkringskassans handläggare har varit av en annan åsikt. Vi frågar inte om du kan jobba, utan om hur mycket, som de själva uttryckt saken.
Så har jag insett det smarta i regeringens anvisningar om hur sjuka människor ska behandlas, (behandlas, ha ha). Den s.k. sjukvårdsreformen är genial!
Genom att låta Försäkringskassans personal ta makten över vissa av läkarnas arbetsuppgifter, kan samhället spara stora utgifter. Att utbilda sig till läkare innebär minst sju års universitetsutbildning. Detta kostar pengar för staten. Hur lång tid tar det att utbilda sig till handläggare på Försäkringskassan? Några veckors internutbildning? Ett år? Två år? I varje fall inga sju år.
Genom att förskjuta beslutsförfarandet från läkarna till handläggarna kan staten kapa utbildningskostnader och dessutom kan landstingen skära ordentligt i budgeten för lönekostnader. Visserligen innebär taktiken att några av läkarna sannolikt hamnar utanför arbetsmarknaden, kanske att de i slutändan t.o.m. blir utförsäkrade. Men då finns Fas 3 i arbetslinjen. Där kan f.d. läkare sysselsättas och det kommer att kosta staten betydligt mindre än om de fortfarande skulle jobba kvar.
Ungefär så hade jag tänkt skriva, fast mycket snärtigare.
Andra blogguppslag har handlat om mina och väninnan Annikas göranden. Som att Annika fick höra talas om en ungkarl som verkade intressant. Inte så att hon hade sett honom bara hört talas om honom. För att få sig en glimt av det eventuella prinsmaterialet, funderade vi på att helt enkelt ringa på oss unkisen och säga att vi kom från Jehovas Vittnen. Bloggen dröjde och under tiden hann Annika hitta en prins som var alldeles på riktigt sann.
På lager hade jag också några bloggutkast jag bett min far att bidra med. Minnen från en svunnen tid. Minnen som jag bara skulle lägga sista handen vid. Det känns så ledsamt att jag aldrig färdigställde dessa berättelser som min älskade far hade gett till mig.
Det fanns en massa annat också som jag hade velat förmedla men det kom så mycket annat emellan. Fallolyckan i trappan där jag skadade min axel riktigt illa. De svåra smärtorna som höll mig vaken nätterna igenom. Visst bloggade jag ändå men inte i den utsträckning som jag hade velat göra.
Arbetslösheten som följde i olyckans spår och den tärande känslan av att inte få göra rätt för sig. Rädslan att hamna utanför. De snäva ekonomiska ramarna som skapat så mycken oro. Det där och en del annat har varit nära att sänka mig och bloggandet har kommit på undantag. Inte minsta alla mina uppslag.
Nu är det för sent att färdigställa det gamla och för den delen också att komma med något nytt. I alla fall i det här forumet.
Sörjer jag? Jo, visst känns det. Det är som visan säger: Att skiljas är att dö lite grann. Nåväl, liket återuppstår en sista gång, närmare bestämt under morgondagen. Eller möjligtvis till kvällningen. Då ska jag säga tack och hej på riktigt.
Onsdag 11 maj 2011, 19:41
Jag satte in en blogg i förmiddags. Den handlade om en artikel som fanns i måndagens BT. Artikeln handlade om BT:s nya bloggare och jag var inte med i laguppställningen. Det kändes inget vidare att på detta sätt få reda på att min tid som BT-bloggare var till ända.
Medbloggaren Sven Martinger var snabb som en kobra att komma till mitt försvar. Tack så mycket Sven, det värmde en smått ledsen kvinna i sina bästa år.
Inte lika kobrasnabba som Sven, men näst intill, var BT. Min blogg plockades bort sedan ringde telefonen men eftersom jag var i tvättstugan hade jag inte möjlighet att svara och eftersom jag inte hade möjlighet att svara, fick jag ett mejl istället. Mejlet var från BT:s webbansvarige.
En trilskande cyberrymd och det som kunde gå fel, gick också fel. Redan för två veckor sedan hade webbansvarig skickat ett mejl till mig och berättat om att bloggsidan skulle ändra karaktär. Av någon anledning nådde mejlet aldrig min inkorg så därför fick jag inte reda på nyordningen förrän jag läste den där artikeln i tidningen.
Med facit i hand, var det ändå bäst så som skedde. Ja, alltså inte att cyberrymden jäklades, men det andra. Jag har funderat ett bra tag på att stänga bloggbutiken. Personliga motgångar, som jag själv inte kunna rå över, har grumlat min inspiration. Jag har inte varit helt nöjd med en del av mina bloggar. Det har tagit för mycket kraft och tid att få till skrivandet så som jag har velat ha det. När man känner så, är det dags att lägga av men jag har inte vågat fatta det avgörande beslutet.
Nu behöver jag dock inte fundera längre. Nu är det tack och hej på riktigt. Eller nästan i alla fall. Även om nedräkningen har börjat, har jag några få dagar på mig att skriva en avslutande krönika.
Slutligen; även om den bristande informationen just i det just här fallet berodde på olyckliga omständigheter, är informationsmissar inte helt ovanliga. Det är på sitt sätt ironiskt att vi lever i ett informationssamhälle med enorma möjligheter att kommunicera och så går det så ofta fel i alla fall. Men jag ska inte gå in på detta nu. Läs Sven Martingers blogg istället.
Tisdag 10 maj 2011, 21:42
Min lille, söte paddkille Verner somnade in för två dagar sedan. Jag gjorde i ordning en liten låda till honom. Bäddade med ett vackert tyg inuti lådan innan jag försiktigt lade dit honom. I eftermiddags begravde jag Verner, jag har bara inte kunnat förmå mig till att göra det tidigare.
Fram till i eftermiddags har jag vid ett antal tillfällen gått till kylskåpet och lyft på locket på hans lilla låda, bara för att få titta på honom. Han har sett så fridfull och vacker ut där han legat under sitt täcke, och bara det lilla söta paddhuvudet som tittat fram under täckeskanten.
När Verner dog, var det första gången i mitt liv som jag vågade ta i något dött utan att vara rädd. Jag är inte rädd för döden, men har varit rädd för att vidröra det som passerat jordelivet. Det blev till slut min lille paddkille som lärde mig att de döda är ofarliga att ta i. Jag kan inte annat än att vara tacksam för denna lärdom.
Puss och sov gott min lille, söte paddprins.
Vacker virvel som för en stund fick mig att glömma vad jag gjorde i duschen.
Lördag 07 maj 2011, 12:12
Rengöring av akvariet.
Stackars lille Verner, paddkillen, har varit hängig i mer än en vecka. Några gånger per dag har jag tagit upp Verner ur Paddbo, gått ut till diskhon och försiktigt öst vatten över honom. Paddor måste ha fukt för att inte torka ut i skinnet, men Verner har inte har orkat ta ett bad för egen maskin. Förutom de dagliga sköljningarna har jag hällt vatten i Paddbo för att hålla en konstant fuktnivå.
Igår upptäckte jag ett torkat löv i Paddbo, och lövet hade börjat mögla. Självklart var det vattnet som jag hällt i som fått lövet att byta skepnad från torrt och gulbrunt till fuktigt och ärggrönt. Verner hamnade i diskhon och jag fick kånka ett styck 140-litersakvarieum, inklusive bottensingel, till badrummet.
Efter mer än tio år kom jag äntligen på ett smart sätt att tvätta Paddbo - utan att riskera att få ned stenar i golvbrunnen. Till på köpet plockade jag vuxenpoäng. Jag kom på den brillianta idén att trä en nylonstrumpa över gallret till golvbrunnen. Och när jag ändå var tvungen att lyfta det där gallret, passade jag på att rengöra i golvbrunnen – utan att en vara nära att vommera vid mer än ett tillfälle (gav i alla fall ett halvt vuxenpoäng).
Efter den improviserade rensningen av golvbrunnen tog jag mig an Paddbo. Ut med alla stenar på golvet, spola rent dem för att sedan vända akvariet på högkant och tvätta in- och utsidorna. När jag spolade insidan av akvariet, bildade vattnet mot glasrutan så vackra mönster att jag snudd på att jag glömde bort mitt mödosamma arbete.
Efter väl uträttat värv var det bara att kånka tillbaka Paddbo igen och lyfta tillbaka Verner. Inte för att Verner brydde sig om att hans hem var nyskrubbat, men det kändes ändå bra för min del. Det som kändes och känns riktigt uselt är att jag inte tror att Verner överlever sin krasslighet. Han verkar helt enkelt ha gett upp. Kanske att han har nått sin ålders vinter? Kanske lider han av någon sjukdom? Jag vet inte. Det enda jag kan göra är att vårda honom så gott jag kan. Och hoppas på det bästa för min söte, lille paddkille.
Söndag 01 maj 2011, 12:26
Koka soppa på en spik kan man göra i många sammanhang, t.ex. genom att sätta en smaskig rubrik men servera blask. Ett av helgens bättre exempel är Aftonbladets jämförande studie av bröllopet mellan Prins William och Kate Middleton respektive bröllopet mellan Williams föräldrar, Prins Charles och Diana Spencer, 1981.
Rubrik på förstasidan lyder: Han kopierade Dianas bröllop. Och så radas bevisen upp i artikeln (om än under en annan rubrik än den på förstasidan). Både Kate Middleton och prinsessan Diana hade brudklänningar som var gjorda av en engelsk designer. Dessutom hade båda brudarna långa släp på sina kreationer. Tänka sig att två blivande drottningar av Storbritannien, valde engelsk design, verkligen extraordinärt. Och tänk att bägge brudarna gjorde något så unikt som – att i kungliga bröllopssammanhang – ha en brudklänning med långt släp på. Därutöver överlämnade Kates och Dianas respektive fäder dem till de blivande äkta männen som stod och väntade längst fram i kyrkan. Också detta uppseendeväckande unik i anglosaxiska länder. Maximal kopieringsfaktor.
Slutligen det ultimata beviset på att Han kopierade Dianas bröllop, det som får läsaren att haja till; bröllopskyssen. Visserligen brukar inte kreti och pleti stå på balkongen till Buckingham Palace och kyssas, men en bröllopskyss hör liksom till, oavsett lokalitet.
Ordet kopiera får onekligen en ny innebörd i Aftonbladets artikel.
Och för att byta ämne helt men ändå dröja kvar vid orden ny innebörd. I dag är det 1 maj, den internationella arbetardagen. Från att ha varit en snudd på helig dag, en dag då arbetarna skulle vara lediga, är första maj numera en dag som alla andra för många yrkesgrupper. Förvisso rapporterar radio, TV och tidningar om 1 maj-tågen runt om i landet men deltagarna i tågen blir allt färre och deltagarnas budskap har gått från att vara något som man åtminstone ägnade en tanke, till något som gemene man numera inte tar någon större – om ens någon alls – notis om.
När jag tänker rätt på saken har den internationella arbetardagen faktiskt ingen ny innebörd i alla fall inte om man inte om man ersätter ordet innebörd med dess synonym betydelse. Dagen är numera rätt betydelselös för de flesta av oss, såvida den inte infaller på en vardag och man tillhör den lyckliga skara som får en ledig dag till skänks.
På radion pratar socialdemokraternas nya ledare, Håkan Juholt, om hur betydelsefull han tycker att första maj är, hur betydelsefull arbetarnas egen dag är. På sitt sätt ironiskt är att stavningsprogrammet i Word rödmarkerar ordet arbetardagen. Rött är arbetarrörelsens klassiska färg. I Word ses ordet arbetardagen som en felstavning.
Fredag 29 apr 2011, 18:00
Tom Cruise, känd för sin huvudroll i strandraggarklassikern Cocktail men också för att ha spelat in reklamfilmen Join the US Air Force, ehhh, jag menar; Top Gun - det där med att Kruse-Tom skulle vara en sexsymbol, har jag aldrig förstått. Jag menar, bara en sån sak som rösten, om inte annat borde den, diskvalificera honom från all världens hunklistor. Däremot skulle hans gnällpipiga stämma vara perfekt för en av rollerna i en (Gud förbjude) Hollywood-version av Ronja Rövardotter. Ja, alltså Tom skulle göra röstpålägg till någon av Rumpnissarna: Voffor? Voffor, gör ho på detta viset? (Fast på engelska då.)
Nu var det dock inte Rumpnisse-Tom som jag hade tänkt skriva om, utan om hans och Katie Holmes femåriga dotter Suri.
I en artikel i Aftonbladet kan man läsa att flickebarnet har märkeskläder för 21 miljoner och en privatchaufför som skjutsar omkring henne i SUV:en eller helikoptern. Enligt samma källa går lilla Suri aldrig utanför hemmet utan att sminka sig och sminka sig själv har Suri gjort ända sedan hon var tre år. Förutom att det hela verkar helt absurt, måste Suri Cruise vara något slags finmotoriskt underbarn. Det flesta treåringar kan ju knappt ens rita streckgubbar.
Den som så önskar kan klicka igång ett bildspel som finns i artikeln och då får man se några foton av en välmejkad Suri iklädd diverse kreationer ur 21-miljonersgarderoben. På en av bilderna trippar hon fram i högklackat och bär kläder modell: botoxspäckad Östermalmskärring som försöker se yngre ut. På ett annat foto har hon en mer vardagsbetonad (för en icke vardagsbetonad prislapp, får man förmoda) klädsel och en matchande napp i munnen.
Jahapp. Fem år, har egen privatchaufför, har märkeskläder för 21 miljoner, går aldrig ut utan att sminka sig och… suger fortfarande på nappen.
Voffor gör du på detta viset Tom? Voffor, voffor... voffor, kunde du inte gett tösa en napp med åtminstone några diamanter på?
Tisdag 26 apr 2011, 09:29
Riktigt soligt väder ute och då om inte förr syns det om man har skitiga fönster. Och det hade man ju. Min dramatiska ådra kom väl till pass när jag under gårdagen, tog mig an fönstren i sovrummet och i köket. De öppnas utåt, jag bor på andra våning och när jag satt där med ena benet dinglandes ut i luften och balanserade, fanns det en del tänkbara scenarion att gå igenom. Vad skulle hända om fönsterkarmen gav vika? Om den klena fönsterbrädan skulle ramla loss, skulle jag tappa balansen då?
Tack och lov lider jag inte av höjdskräck, i alla fall inte på fönsterputsarhöjd. När jag åkte Göteborgshjulet däremot, var jag spyfärdig. Ännu mer spyfärdigt blev jag när en av väninnorna skickade en bild av två tennisspelare. Jag vet inte om det är Roger Federer och André Agassi på fotot, men det finns en YouTube-film där de spelar tennis. Ja, det finns antagligen många filmer där Agassi och Federer spelar tennis, dock inte på den här höga nivån. Titta på staketet runt banan, det fattar ju vem som helst att det är för lågt. Tänk om man skulle få en långboll och snubbla och... Nä, bättre då att hålla sig på marken och lukta på blommorna.
Hade förresten dåligt samvete mest hela gårdagen för att jag ägnade mig åt annat än att uppfylla a-kassans kriterier för jobbsökande. En hel del muttrande blev det om politiker som "stulit" Annandag påsk. Klockan hann passera 17.00 innan det gick upp för mig att Annandag påsk fortfarande är en röd dag. Att det är Annandag pingst som har fått ge vika för Nationaldagsfirandet. Får försöka lära mig detta till nästa år.
Lördag 23 apr 2011, 10:37
Varje år kommer de - och det skulle kännas konstigt annars - påskvykortet från väninnan Caroline och de mejlade påskpussarna från vännen Björn. Själv är jag riktigt usel på att skicka påskhälsningar till folk. Här är i alla fall ett försök till bot och bättring. Caroline och Björn och alla andra tillönskas en riktigt solig fortsättning på påskhelgen.
Asta hade inte någon lust alls att vara med på kort.
Torsdag 21 apr 2011, 21:07
Anställningsintervjun som jag var på häromdagen; jag fick inte jobbet.
I morgon är det långfredag och badhuset har inte öppet. En fredag utan simning är ett hårt slag mot mina rutiner.
Var och hälsade på, på min gamla arbetsplats. En lastpall fattade inte att den stod i vägen för min framfart. Foten vek sig och jag stöp omkull på det hårda betonggolvet. Väldigt ont gjorde det. Rätt många blåmärken blev det. Och en stukad fot blev det också. Inte första gången jag stukar foten, i och för sig, men den här gången misstänker jag att ledbanden gjort sin sista föreställning. Får se vad ortopedspecialisten säger om saken, jag ska dit om två veckor.
Tussilagon blommar för fullt och jag föreslog Asta att hon skulle posera framför kameran tillsammans med herr och fru Tussilago och deras barn. Asta ansåg att jag var fånig. Istället för att säga omelett och le in i kameran, vände hon rumpan till.
Som jag tidigare berättat, har svägerskan forskat sig fram till diverse grevar och baroner och till och med självaste Gustaf Wasa i släkten. Av denna anledning hälsade jag på henne mycket underdånigt häromdagen:
- Välkommen bästa fru Winjdrufva von Gyllenskalle af Wasa, sade jag och böjde på huvudet.
- Du kan lägga till Blåtand också, svarade svägerskan.
Det där var droppen. Snudd på att jag funderar på att lägga ned min egen släktforskning. Det går ju liksom inte att vinna över någon som har Harald Blåtand som anfader.
Nu ska jag ägna mig åt diverse tycka-synd-om-mig-själv-aktiviteter, läs: äta glass med krossad choklad, vräka i mig saltgodis och chokladpåskägg och ta ett glas vin.
Söndag 17 apr 2011, 19:44
Släktforskarkampen fortskrider - i ena ringhörnan min far och jag, i den andra min svägerska. Ju finare folk man har i släkten, desto bättre. Skandaler ger bonuspoäng. Hitintills har poängställningen varit hyfsat jämn.
Svägerskan har kunnat påvisa anförvantskap med Boråssläkten Winjdrufva - omfattade allt ifrån rådmän till en mördare. Mitt och pappas motdrag har varit släktskapet med den polske ståthållaren någon gång på 1400-talet.
Men så i förrgår drog svägerskan ifrån ordentligt. Hon hade hittat anfäder som bodde på slott och herresäten, och vars efternamn bar prefixet von. Och som om inte det skulle räcka hade en av dessa förfäder varit ståthållare i Tyskland. Fast här hävdade jag bestämt att min och pappas polske ståthållare stod högre i kurs. Herregud, Tyskland bestod ju av små löjliga hertigdömen och stater. Polen däremot var ett enda stort land. Då flinade svägerskan och drog fram sitt ess ur rockärmen; en av hennes förfäder hade varit farbror till Gustaf Wasa.
Svägerskan har ännu inte krävt att vi ska rulla ut röda mattan men man får förmoda att jag och min far framledes måste buga oss underdånigt för fru Winjdrufva von Gyllenskalle af Wasa.
Nu gäller det för mig och far min, att lägga in en högre växel och snoka upp riktigt fint folk samt att hitta skandaler av rang. På min mors sida har jag inga större förhoppningar. Det är bara bönder och bönder och några soldater och ett och annat fattighjon och alla är de så präktiga att klockorna stannar. I efternamn heter de Gabrielsson och Karlsdotter eller Kihl eller Ask eller något annat vardagligt. På sin höjd har de färdats med häst och vagn mellan någon Gunnarsjö och Älekulla.
På min fars sida ser det – den polske ståthållaren undantagen - ungefär likadant ut. Fattighjon, soldater och inte ens en herrgård modell pytteliten, i sikte. Det mest skandalösa är några oäktingar samt en sockenskomakare i värmländska Millesvik som rymmer från frun i Grums och tillverkar en av de här oäktingarna och därefter försvinner från Millesvik.
Nåja, fint folk eller inte, skandaler eller inte; det kommer att sluta på samma sätt för oss alla tre:
Under förevändning att vi ska iväg och handla eller av någon annan anledning som inte gör omgivningen misstänksam, kommer vi att styra kosan mot vårt egentliga mål. Sedan kommer vi att – mycket diskret förstås - gå in genom en ytterdörr som har en skylt vars bokstäver är så små att man knappt kan läsa dem om man inte vet vad det står.
Med tunga steg kommer vi därefter att vandra genom en korridor som leder till en lokal där ett antal stolar är uppställda i en ring. På några av stolarna kommer det att sitta folk som redan anlänt. Vi kommer att hälsa på dem medelst en nickning - en smula skamset men ändå med en känsla av samhörighet. Efter en stund kommer det in en man som välkomnar både gamla och nya deltagare.
- Vi börjar med våra nya medlemmar, kommer mannen att säga och nicka mot mig och min far och svägerskan. Varsågod och presentera er för oss andra.
- Hej. Jag heter Elenor Sääf och jag är missbrukare.
- Hej. Jag heter Bo Sääf och jag missbrukar Riksarkivets släktforskarmaterial.
- Hej. Jag heter Maria Sääf och jag är också beroende av släktforskning.
Lördag 16 apr 2011, 19:31
I torsdags var jag på en anställningsintervju. Eftersom jag hade lite tid över innan jag skulle träffa intervjuarna, beslöt jag mig för att göra en visit på Bolaget, jag var ju ändå i krokarna. Det borde inte vara alltför mycket folk, jag borde hinna.
Väl inne i butiken plockade jag snabbt till mig en flaska rödvin och en cider med blåbärssmak och sedan; mot kassan. En man och en kvinna med en mycket välfylld kundvagn hann precis före mig i kön. Typiskt. Jag funderade en kort stund på att ställa tillbaka mina varor och gå därifrån, men istället vände jag mig mot paret med den välfyllda kundvagnen - höll upp min flaska och min burk för att visa hur lite jag skulle handla - och frågade vänligt om jag fick gå före dem. Det fick jag. Lättad över att min tidsplan inte hade försinkats och fortfarande med flaskan och burken i högsta hugg, tillade jag glatt:
- Jag ska på en anställningsintervju.
- Jaha, flinade mannen. Då hade du tänkt ladda upp lite innan intervjun.
Inte förrän jag satt i bilen igen, kom jag på hur fånig jag måste ha sett ut där jag stått och viftat med en flaska rödtjut och en burk cider och glad i hågen deklarerat att jag skulle på en anställningsintervju. Men både paret med kundvagnen och jag fick oss ett gott skratt.
Asta ordnar pensionärsaktiviteter
Söndag 10 apr 2011, 14:13
För ett tag sedan bloggade jag om min granne som hade fräckheten att lägga en tamburmatta med grodmotiv utanför sin dörr – detta utan att fråga mig först. Alltså, huruvida jag kunde stå ut med att han ägde den där grodmatta och inte jag. Så en dag var grodmattan försvunnen och det var ju inte heller bra.
Igår råkade jag på min granne och frågade vart mattan hade tagit vägen. Han svarade att han hade varit tvungen att ta in den för att de som städade trappuppgången tyckte illa vara. Jag hasplade ur mig något om att jag bloggat om mattan och att jag faktiskt samlade på grodor. På detta svarade min granne:
- Vill du ha mattan?
Men självklart ville jag det. Sålunda ligger den åtråvärda mattan numera på mitt hallgolv. Enda problemet är att Katt-Asta också tycker om den. I alla fall verkar hon finna ett visst nöje i att vässa klorna på sagda matta.
Den enda person som sannolikt känner sig tillfreds med Astas ofog, torde vara min far. Ety, under den stränga vinter vi haft, har Asta - på ett mycket brutalt sätt - brukat hans trappräcke som klösbräda.
De förslag på klösbrädor som jag genom åren presenterat här hemma, har aldrig fallit henne i smaken. Istället har Asta idkat klopedikyr på en staketstolpe hemma hos mor och far. När så snön hindrade henne att komma i kontakt med sin favvostolpe, föll valet istället på trappräcket. Nåja, pappa är ju pensionär så han behöver ha meningsfulla aktiviteter att sysselsätta sig med, t.ex. att snickra ett nytt trappräcke.
Hade inte minsta lilla tanke på krokusar för två veckor sedan.
Lördag 09 apr 2011, 21:04
Köpte ny deodorant idag. Bland det stora utbudet, fanns en deo med pärlextrakt så att man skulle bli vacker även under armarna. Jag kan inte komma något tillfälle att visa armhålorna under så pass lång tidsrymd, att folk runtomkring skulle se den pärlskimrande effekten. Kollar mig i spegeln gör jag förvisso, men har inte för vana att spana in mina armhålor. Det är Nivea som tillverkar sagda deodorant, fast i första hand förknippar jag inte Nivea med armhåleglitter utan med en blå, platt burk.
Som liten stod man där i hallen och svettades. Jag och brorsan, praktiskt klädda i täckjackor, vantar, mössor, skidbyxor, galonbyxor och på fötterna hade vi pjäxor. Pulkabacken hägrade. Då kom mamma:
- Vänta lite, jag ska bara smörja in era kinder.
I handen höll hon en blå, platt burk vars innehåll bestod av en fet, kritvit, kräm. Omtänksamma mödrars bästa vän. Krämen som min bror ansåg heta Linnea. Envist hävdade han att mamma smorde in våra ansikten med Linnea, och inget annat.
Antagligen fyllde krämen sin funktion när det gällde att skydda små barnakinder mot vinterkyla. Men där och då hade det ingen betydelse. Inte heller var det någon förmildrande omständighet att det vita klägget, faktiskt doftade gott. Den kletiga och instängda känslan, var vedervärdig.
Linnea eller Nivea; det som en gång i tiden var pest och pina, har med åren förvandlats till minnen av mammas omtänksamma händer och en ljuvlig, lite söt doft från en kritvit kräm i en blå, platt burk. Som en del av barndomen i vinterland.
*************************
Jag skrev den här texten för lite drygt två veckor sedan och det har bara inte blivit av att jag lagt in den på bloggen. När jag skrev texten fanns det fortfarande snö kvar, det kändes alltjämt okej att tänka på barndomens pulkafärder.
Det är förvisso ingen större överraskning att snön har ersatts med snödroppar och krokus, eller att björkarna ivrigt väntar på att få börja spira. Ändå hade jag inte minsta, lilla tanke på detta, då för drygt två veckor sedan. Inte heller hade jag som barn kunnat ana att krämen i den blå burken, mer än 40 år senare skulle få en ”släktning” i form av en deodorant med pärlskimmer Glitterdeodoranten synes mig helt onödig. Våren är en gåva till oss alla.
Torsdag 31 mar 2011, 09:38
Så har då dokusåpan Fru byter bo, landat i Sverige och det är TV4 som står för denna bildande insats. Två familjer, fruarna i respektive familj byter bo för en vecka. De första dagarna gäller husets regler och resten av veckan sätter den nya ”frun” agendan.
Gråt och tandagnisslan när någon självupptagen Tutt-Fia i högklackat, fjorton lager smink och motivlackade naglar, flyttar in hos Skogshuggar-Hasse och hans lillgamla ungar. Liv i luckan när Rut Rivjärn hamnar hemma hos Svenne Gurka vars ena hand bor i chipspåsen, den andra på fjärrkontrollen och arslet, ja det har vuxit fast i TV-soffan.
- Och va’ fan ä dä för fel mä dä då? En riktig karl låter kärringen städa själv. Rut, langa hit en öl till. Raaap.
Förlagan till Fru byter bo kommer från USA och där heter serien Wife Swap. En smula skämmigt men jag erkänner: jag har sett Wife Swap. Till mitt försvar anför jag: Det var flera år sedan och jag såg bara några avsnitt. Typ tio kanske. Måhända att den svenska varianten inte är lika hysterisk.
Det som mest fascinerar mig är att det finns folk som överhuvudtaget vill vara med. Jag tror inte ens att de får betalt för att vara pinsamma på bästa sändningstid. Vid det här laget torde det vara allom bekant att dokusåpa-producenterna med fördel klipper ihop det filmade materialet för att exponera folks absolut sämsta sidor. En dokusåpa utan rikspuckon, intrigmakare, fjollor, satkärringar, mansgrisar, odrägliga ungar, etc. är ingen dokusåpa värd namnet.
Och på tal om namn; Fru byter bo. En liten tripp tillbaka till 1950-talet. Tralla la, kviddevittt, kom hit om ni vill, sjunger alla fåglar på en gren härintill. Suck. Fast det är klart, Fru byter holk eller Fru byter man hade förstås kunnat misstolkas. Med tanke på det töntiga namvalet, det hade varit buskul att få veta vilka förslag som ratades.
Månadens skörd. Yeah, yeah, samlingen växer.
Söndag 27 mar 2011, 13:50
Vid fototillfället var badrumsmattan ockuperad.
För ett tag sedan mejlade väninnan Caroline till mig: Ellen, kolla in Jotexkatalogen. De har en badrumsmatta som borde tilltala dig. Jag hade en aning om vad det kunde vara för sorts badrumsmatta, och jaa, den var precis min smak. Eftersom min födelsedag var i antågande slängde jag ut några trevare till familj och vänner. Mycket fruktbart. Mina diskreta (nåja) vinkar uppfylldes med råge. När jag fyllde år för tre veckor sedan fick jag inte bara badrumsmattan som Caroline tipsat mig om, utan också det matchande duschdraperiet och de likaledes matchande handdukskrokarna. Dessutom fick jag ytterligare några objekt till min grodsamling, t.ex. en chic liten damhandväska och den sedelärande boken Grodan kan inte välja. Igår fick jag dessutom två nya grodor av min snälla mor. Månadens skörd har varit minst sagt god. Delmålet 600 grodor, närmar sig allt mer.
Lördag 26 mar 2011, 12:26
Jag hör ”We are the World” på radion och vips sveps jag tillbaka till Live Aid-galan en mycket varm 13 juli 1985. Galan började någon gång på eftermiddagen och Status Quo fick den äran att inleda. Rocking all over the World, vad kunde passa bättre?
Vi var några stycken som redan på eftermiddagen hade samlats för att titta på Live Aid. Senare på kvällen skulle vi ha fest och jag hade lagt ned mycken möda på min egentillverkade fläskgryta med sötsur sås. Gästerna droppade in allt eftersom, TV:n fick stå på men i takt med att stämningen steg, mattades intresset för Live Aid-galan. Ända tills Phil Collins skulle äntra scenen för andra gången.
Phil Collins hade först uppträtt på Wembley Stadium i London. Därefter hade han satt sig i det Concorde-plan som med överljudshastighet skulle föra honom över Atlanten till kvällens andra uppträdande. Det var bara så häftigt.
Festen fortsatte och jag serverade min fläskgryta med sötsur så. En av de manliga gästerna hade tagit med sig egentillverkat vin. Han hade köpt en vinsats och i denna ingick käcka etiketter med texten: Skitgott vin som jag tillverkat själv. Vinet var inte skitgott men det råkade ändå hamna i mitt vinglas. Och ja, den som gapar efter mycket tillhörde dagen efter skaran som fick lyssna på en annan sorts musik än den som framförts på Live Aid. Den lille kopparslagaren höll en skoningslös konsert och bara tanken på sötsur sår, får mig att rysa än idag.
Trots dagen-eftervåndorna kan jag fortfarande känna värmen som fanns i luften den där dagen, minnas stämningen och glädjen att få dela en upplevelse med närmare 400 miljoner andra människor på jordklotet.
Jag tror att de som är unga idag har svårt att förstå hur stort Live Aid var. Galan var något man bara inte fick missa och alla visste vi skälet till att den hölls – svältkatastrofen i Etiopien. Inte för att unga människor bryr sig mindre idag, men informationskanalerna är så många fler än för 26 år sedan. TV-kanalerna har växt i antal och framförallt finns Internet.
Tina Turner, Bob Dylan, Elton John, Mick Jagger, David Bowie, Michel Jackson, Madonna, Paul Mc Cartney, Queen och U2 - gräddan av dåtidens artister hade en stjärnstatus som dagens artister bara kan drömma om. Måhända inte för att de var så mycket bättre utan för att i princip alla visste vem de var. Det intressanta är att ett antal av de artister som var med då, fortfarande uppbär samma stjärnstatus.
Torsdag 24 mar 2011, 22:55
En del säger att Alexander Popov gjorde det, andra att det var Guglielmo Marconi som genomförde den första radiosändningen. Oaktat vilket är det just precis idag, den 24 mars, 115 år sedan Alexander Popov gjorde sitt försök. I Sverige började Radiotjänst sina radioutsändningar 1924, TV-utsändningarna i Sverige började 1956 - allt i sann public service-anda.
Public service betyder – mycket översiktligt - radio- och TV i allmänhetens tjänst, fritt från såväl statlig som kommersiell påverkan. Innebörden av begreppet public service har genom åren genomgått en del förändringar men i stort sett har grundtanken legat fast.
Innan valet i höstas tyckte kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) att public service-bolagen SVT, SR och UR inte skulle konkurrera med de kommersiella kanalerna när det gällde glam och glitter och glamour. Kulturministerns ställningstagande kom åter på tapeten för några veckor sedan, detta i samband med ett tal som hon höll på ett seminarium på Hotel Rival i Stockholm, bl.a. kommenterade BT:s chefredaktör talet i en ledare.
EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (m) jublade antagligen enär han är en av dem som med jämna mellanrum brukar gläfsa om just innehållet i public service. Här är ett citat hämtat från ett inlägg på hans blogg:
Istället för att som under monopoltiden erbjuda lämpliga program till alla målgrupper kan public service erbjuda alla bra och kvalitativa program som annars inte skulle finnas… I en tid av internationalisering skulle Public service kunna ses som en del av ett vitalt svenskt kulturliv med ett ansvar inte bara för det svenska språket utan även för att lyfta fram och synliggöra det svenska kulturarvet till en modern publik.
(Hökmark 2006)
Undrar just vad det politiska etablissemanget skulle säga om Gunnar Hökmark anno 2011, pläderade för public service där man skulle lyfta fram det svenska kulturarvet?
Det luktar Sverigedemokrat, har du varit här Gunnar? Något i den stilen kanske?
Mer åt det komiska hållet är förre TV-profilen Siewert Öholms tankar om public service. I en debattartikel i Expressen för några veckor sedan, gick Öholm bl.a. till angrepp mot SVT:s glittrigaste flaggskepp: Melodifestivalen:
Det räcker att granska festivalens sångtexter för att inse att SVT har tappat greppet. Festivalutvecklingen illustrerar hur public service-uppdraget fått ge vika för den ytliga konkurrensen med de kommersiella kanalerna. Hur det egna kulturella självförtroendet sålts ut till spekulation och aggressiv livsstilspropaganda.
Aggressiv livsstilspropaganda… hmm, 2003 tyckte Siewert Öholm att SVT gick i böglobbyns koppel när de lät äkta paret Jonas Gardell och Mark Levengood hålla i festivalen. 2011 använder han melodifestivalen som exempel på aggressiv livsstilspropaganda, den här gången i syfte att vädra sitt missnöje mot det svenska public service-upplägget. Om The Ark som uppträdde som pausnummer i Andra Chansen, liksom även årets vinnare Eric Saade och tvåan Danny, skrev Öholm att:
När The Ark i texten vill göra slut med såväl Gud som djävul tvingas de snart inse att det inte alls är lika lätt att göra sig av med Guds motpart. Budskap där Gud avsätts och ersätts med att "dance the night away" får sin spegelbild i framför allt de två förhandsfavoriterna till slutsegern, Dannys "In the club" och Erik Saades "Popular". Den förra är väl mest larvig i sitt extremt torftiga tuggande av texten "In the club, the club, oh-oh". Men bakom ligger samma filosofi. Det är på klubben, i discodansen, som livets hela mening ligger. Men vad är kvar när klubben och puben stänger?
Jaa, säg det Siewert? Kanske sitta och drömma om forna tider när artisterna i melodifestivalerna sjöng om April och Augustin och Tjong i medaljongen en sån festlig sång du trumma nyss va'… Man kan liksom inte ta Siewert på allvar men ändå ansåg Expressen att hans åsikter var så pass viktiga att de lät honom få del av utrymmet i tidningen.
Lena Adelsohn Liljeroth, Gunnar Hökmark, Siewert Öholm, alla tre vill de överlåta bredden i utbudet till de kommersiella bolagen. Och tänka sig, också TV4:s kanalchef Jan Scherman skulle mer än gärna se att de kommersiella kanalerna finge ha huggsexa om SVT:s populärutbud. Någon som längtar efter På Spåret, Melodifestivalen eller Skavlan med reklampauser? Ingen?
Alla fyra får självklart tycka vad de vill men hur hade de tänkt gå till väga? Vem ska dra gränsen för vad som kan ska sorteras in under begreppet bra kultur?
Vem ska granska programmen? Självutnämnda moralväktare? Politiker? Lobbyister? Åsiktsmaskiner? Eller ska en myndighet inrättas för att godkänna ”rätt” sorts kultur? Om något program skulle gå över gränsen för det fastlagda, vad händer då? Hur formulerar man förresten en lagtext som stadgar vad som är bra och dålig kultur? Finkultur eller fulkultur, vem bestämmer vad som är vad?
En sak till, något som inte överhuvudtaget inte nämnts i debatten. Public service omfattar ju inte bara television, utan också radioutsändningar. Har Adelsohn Liljeroth m.fl., tänkt sig att separera betydelsen av public service i radio från TV? En lag för radio och en för TV? Eller ska – i konsekvensens namn – även populärutbudet i radio överlåtas till de kommersiella kanalerna? Ring så spelar vi, Svensktoppen och för all del även stora delar av lokalkanalernas utbud - med reklamavbrott. Verkligen något att se fram emot.
Jag försvarar mer än gärna SR, SVT och UR. De är viktiga bolag med centrala uppgifter, de har ett uppdrag för och av hela svenska folket - de står kort och gott i allmänhetens tjänst.
Sagt av Lena Adelsohn Liljeroth vid talet på Hotel Rival
Viktiga bolag som har ett uppdrag för och av hela svenska folket – ja, men bara om någon annan än hela svenska folket (t.ex. Lena Adelsohn Liljeroth), först får bestämma vad hela svenska folket ska få se i de reklamfria kanalerna. Ett slags omvänt Berlusconi-land.
I den stund man inskränker och censurerar programutbudet är hela idén med public service passerad, d.v.s. radio och TV som ska vara fri från påtryckningar från stat och kommersiella krafter. Nog måste det rycka lite i skinntrumpeten på Honecker och hans gelikar, där de skyfflar kol i underjorden.
Grannens dörrmatta en anledning till grannosämja.
Söndag 20 mar 2011, 11:03
Här är bildbeviset och jag fattar inte hur min granne kan göra så här mot mig. Nog borde han ringt på först och frågat om jag tyckte det var okej att han lade mattan utanför sin dörr. Huruvida jag kände att jag skulle kunna hantera situationen att behöva se hans matta minst två gånger varje dag. Skulle jag kunna avhålla mig från att känna avundsjuka, bitterhet, ilska etc.
Men nu ringde min granne inte på hos mig, utan lade olovandes mattskrället utanför sin dörr. Och jag kan inte hantera situationen; mattan är ju hans och inte min. Varför ska just han ha en dörrmatta med grodmotiv när den skulle passa betydligt bättre i min grodsamling samt utanför min dörr? Så himla orättvist alltså.
Fredag 18 mar 2011, 22:29
Under några kvällar har jag släktforskar-brottats med morfars farmor och hennes äkta män och två av barnen. De äkta männens och barnens namn har nämligen – för att citera pytonormen Kah i Djungelboken – försinkat mitt ringlande.
Morfars farmor hette Ingeborg och hon var gift två gånger. Man nummer 1, hette Olaus och han och Ingeborg fick fyra barn, varav ena sonen var min morfars far, Carl Johan. Olaus dog vid 36 års ålder. Ensam kvinna med fyra barn och ett litet hemman; det gällde att handla snabbt om man inte ville sluta som sockenhjon eller dylikt. Sålunda gav sig Ingeborg ut på mansjakt, eller mer troligt, att en och annan giftaslysten man gjorde henne sin kur. Oaktat vilket, det slutade med att Ingeborg importerade ett styck utsocknes lammkött som praktiskt nog också hette Olaus. Praktiskt för Ingeborg alltså, men inte för mig. Det tog ett tag innan jag noterade att den ene Olaus hette Svensson i efternamn, emedan den andre hette Bengtsson.
Kanske lite orättvist att skylla på Ingeborg. På några ställen i, de av mig flitigt studerade, husförhören är texten något svår att tyda. Kanske att prästen tog sig en skvätt av nattvardsvinet när andan föll på:
- Ett litet glas vin skola man få unna sig efter en mödosam arbetsdag. Skål på sig prosten. Klunk, klunk. Ifyllnaden av dessa husförhörslängder tager kål på mig. Sida upp och sida ner med fakta om fattighjon och gamla änkor och bönder och deras gnälliga ungar. Guuuud, vad tråkigt. Botten upp.
Ja, de där husförhörslängderna var antagligen inte speciellt upphetsande att administrera, vilket som sagt var märks ibland. Sida upp och sida ned med namn, födelsedatum, datum för när folk har flyttat till eller från en plats, datum för dödfall, giftermål etc. Och så noteringarna i kanten (t.ex. under rubriken Fräjd och särskilda anteckningar) huruvida någon var att betrakta såsom varandes idiot, gjort sig skyldig till någon oegentlighet samt noggrann registrering av de stackars barn som råkade födas som oäkta. Dock är det förstås fantastiskt att materialet finns..
Men för att återvända till Ingeborg och Olausarna: Nästan på dagen ett år efter Olaus den förstes frånfälle, vigdes Ingeborg och Olaus nummer 2. Första barnet kom mindre än fem månader senare och då vet man ju vad Ingeborg och Olaus hade pysslat med innan giftermålet. Mycket syndigt men barnet Britta Olena slapp i alla fall att registreras som oäkta.
Två år efter Britta Olena, föddes Carl August, tredje barnet blev en Maria Kristina och sista barnet… fråga mig inte hur Ingeborg och Olaus tänkte.
- Jaha du Olaus, va sa vi döpa tösa te?
- Ehh, hmmm. Nää Ingeborg. Jag kan ente kômma på nôtt fint namn.
- Då har la jag ett förschlag.
- Kära hustru, låt höra?
- Britta Lena.
- Men, vi har ju redan en Britta Olena.
- Att du alltid sa gnälla på det viset.
- Jaha, dä får dä la bli Britta Lena då.
Britta Olena och Britta Lena, det var en del kludd och överstrykningar i husförhören. Stackars prällen kände sig antagligen lika förvirrad när han bokförde familjen, som jag kände mig när jag – snudd på 200 år senare – försökt få ihop pusselbitarna. Skål på sig prosten.
Storasyster Britta Olena och lillasyster Britta Lena kom så småningom att bilda egna familjer. Britta Olenas barn fick tidstypiska namn som Klas och Ida och Berta. Britta Lena däremot, hon tog ut svängarna ordentligt, döttrarna fick heta Jenny Benedikta och Altina Serafia. Ja, och så var det ju en tredje flicka också. Hon fick heta… Britta Lena.
Chefredaktörsbloggen
Stefan Eklund
Chefredaktör. Född 1961 i Norrköping, men mestadels uppvuxen i Borås och Viskafors. Chefredaktör sedan 2010, tidigare kulturchef på BT och Svenska Dagbladet.
Bloggar om Borås Tidning och publicistiska frågor, men även om andra aktuella ämnen inom samhälle, kultur och politik.
stefan.eklund@bt.se
Telefon: 033-700 07 08
Följ Krister Perssons Bukblogg
[Uppdaterad 2012-01-02]
Jag har varit på BT i över 20 år och är numera en tung allmänreporter - 109 kilo.
Jag är en försöksperson.
Och den här bloggen ska handla om just det, mitt försök att hitta formen, att gå ner i vikt.
Häng med!
Ät mindre, rör dig mer. Där har vi receptet. Följ BT:s reporter Krister Persson under våren när han försöker komma i form.
Jag är inte viktig. Jag är överviktig. Men nu ska det bli ändring. Tio kilo ner. Tio centimeter mindre buk. Nu inleds operation (kr)isterbuk.
Näringslivsbloggen
[Uppdaterad 2012-01-21]
BT:s Ingemar Brink bloggar dagligen, mest kring näringsliv, mycket i Sjuhärad.
Basketbloggen
[2011-10-07]
Magnus Stråhle bloggar om basket.
Matbloggen
[Uppdaterad 2011-05-13]
Recept, tips och härliga smakupplevelser.
Kockarna Mats Ahlberg och Göran Nilsson bloggar om mat på bt.se.
BT:s bildblogg
[Uppdaterad 2011-05-13]
Kolla in tidningens bästa bilder: Juholts mustasch, skräcken på Liseberg, snedseglare i Viskan och många fler.
Modebloggen - dimensioner av mode
[Uppdaterad 2011-08-15]
Maria von Wachenfeldt och Anna-Maria Ivstedt om olika dimensioner av mode.
Colting
[Uppdaterad 2011-05-13]
Jonas Colting om sig själv, på ett väldigt ocensurerat sätt.
"Jag skyr inte att sticka ut hakan".
Skrot- och skräpbloggen
[Uppdaterad 2011-05-18]
Sandra Karlsson om att göra nya saker av gammal bråte.
''Man kan återanvända grejer.''
Hockeyhustrun
[Uppdaterad 2011-05-13]
Caroline Rydell bloggar om hur det är att vara gift med en hockeyspelare.
huvudnyheter just nu
