Tisdag 31 aug 2010, 14:30
Å ena sidan…
dokusåpan Biggest Loser (Största Förloraren) som sänds i Kanal 5. Kraftigt överviktiga människor tävlar om vem som kan förlora flest kilon. Tävlar om att vinna titeln Biggest Loser, en tids kändisskap och en smärre förmögenhet i förstapris.
Å andra sidan…
verklighetens biggest losers, d.v.s. människorna utan extrakilon på kroppen. De som aldrig kommer i närheten av varken kändisskap eller vinstpengar.
Ungefär 1 miljard människor har inte mat för dagen. Själv tillhör jag de resterande cirka 5 miljarderna.
Överviktig eller normalviktig, de flesta av oss skulle självklart kunna och vilja avstå en försumbar del av vårt dagliga bröd för att hjälpa de mindre lyckligt lottade. En försumbar del skulle göra skillnad, men bara sett ur perspektivet av en teoretisk konstruktion. I realiteten är skillnaden noll oaktat om jag och andra i-landsbor äter mycket eller litet.
Det finns mat för att mätta alla, det är bara det att maten finns här men inte där. Ett globalt biggest loser-syndrom och det är klart att man i sitt stilla sinne funderar över hur det kunde gå så fel.
Den som känner för att med minimal ansträngning göra en insats för de största förlorarna kan klicka på den här länken och skänka kopp ris de de som bäst behöver det. Det är alldeles gratis (klicka på "Food for free-rutan" i övre högra rutan).
Söndag 29 aug 2010, 18:49
Jag skrivit det förut, jag skriver det igen: det är verkligen synd om den kvinnan, alltså min – d.v.s. Katt-Astas - hyresvärdinna. Lördag kväll och hon har tråkigt, vad gör hon då? Jo, vräker i sig en halvliter chokladglass och ojar sig över allt hon borde gjort under dagen men skjutit upp. Sedan ägnar hon sig åt planlöst kvällstidningsgluttande på Internet. Förstasidor med krigsrubriker à la EXTRA, EXTRA. Världskrig? Nädå, bara en svensk fotbollsspelare, Zlatan-någonting, som ska byta klubb. Så är det förstås kändisars plastikoperationer med före- och efterbilder att förfasas över. Sextips, snyfthistorier och populistisk slaskande.
Inte ens min uttråkade hyresvärdinna orkar läsa dravlet och för den delen så har hon ingen bra stol att sitta på. Jag har nämligen lagt beslag på hennes bästa kontorsstol.
- Men Asta, måste du sno mammas stol jämt? Jag vill ju sitta där nu. Snälla Asta kan du inte gå och lägga dig på sängen istället?
Jag låtsas att jag inte hör och då undslipper henne uttryck såsom skitunge och bajskatt. Sista åtgärden innan hon ger upp, är att skjutsa mig några varv runt på parkettgolvet och låta urrnn urnnn, urnnnnn i tron att hon är Svullo med motorsåg. Jag vägrar flytta på mig och istället - under förevändning att hon ska kolla till uteväxterna - går hon ut på balkongen. Kolla till uteväxterna, pfft. Hon försöker förstås tjuvlyssna på Close to Home-festivalen eftersom hon är för snål för att gå dit.
Någon minut senare kommer hon in från balkongen, helt blåst på gratiskonfekten. Och nu händer något mycket intressant – alternativt, nu inleds det totala förfallet. Hon går ut i köket för en ny skafferiräd men på bänken jämte skafferiet får hon syn på sin stora Maglite-ficklampa. Lampan är en sådan där som snutarna i USA har, fast hennes är förstås grön. Så släcker hon taklampan i köket för att grannarna inte ska kunna se henne. Sedan lägger den arma människan upp sin Maglite på vänsteraxeln, håller den i ett kulstötargrepp, vrider sig snabbt åt olika håll och utstöter fraser såsom: Frezee. Put your hands up. Motherfucker. Framtida karriär som Hollywoodsnut? Skulle inte tro det.
När föreställningen är slut återgår hon till den avbrutna skafferiräden. Resultat: kokt spagetti och pestosås och en väldig massa gnäll för att hon ätit så sent. Jag känner att jag både hört och sett nog och går och lägger mig igen.
Kära läsare så kan en helt vanlig lördagskväll se ut där jag bor.
Fredag 27 aug 2010, 10:09
Så fick man höra det igår igen av den hjärtlösa fadern:
- 1050 frön och inte en enda blomma. Snörf, snörf.
- Det kom faktiskt fyra blommor, försvarar jag mig med. Och det var bara 1000 frön jag sådde. Det är fel på din jord.
Inför förra sommaren hade jag planerat ett hav av jätteeterneller. 1050 frön inköptes men tyvärr blev resultatet enkom fyra eterneller samt min fars elaka pikar. I år satsade jag därför på sorter där det stod ”mycket lättodlade” i beskrivningen. Jodå, mina humleblomster har klarat sig alldeles utmärkt. Min Backtimjan, ja fram till för två veckor sedan såg det väldigt bra ut. Men då kom elake Arne bärandes på en likaledes elak trädgårdsspade samt några blomsterkålsplantor som han broilerodlat i sitt växthus.
Få se nu, var ska jag sätta min Blomsterkål? Ah, där finns en ledig plätt. Gräva, gräva och ned med Blomsterkålen. Snyggt. Men vad nu då? Min dotter kommer stormandes mot mig och hon ser rätt förbannad ut.
- Men va’ har du gjort med min Backtimjan?
- Vadå Backtimjan?
- Min Backtimjan som växte där du satt din broilerkål.
- Backtimjan? Nä, det växte bara Vassarv här och den har jag rensat bort.
- Jaha du. Vassarven råkade vara min Backtimjan. Pucko.
Men, nej vad är det som händer? Min dotter tänker slå mig med trädgårdsspaden. Aj.
Nästa år ska jag inhägna mina små söta plantor med elstängsel och sätta dit en skylt med texten: Tillträde förbjudet för elake Arne.
Onsdag 25 aug 2010, 10:59
Äntligen var det dags för min Berlin-resa. Så som jag har längtat efter att få åka iväg längre än 40 mil från Borås – det var väl nio år sedan sist. De senaste veckorna har jag ägnat löjligt många timmar åt att jämföra Berlin-resepriser på olika resesajter på Internet. Likaledes har jag ägnat löjligt många timmar åt att packa och packa om min resväska. Jag ville få plats med rubbet i handbagaget och maxvikten för handbagage är 6 kilo. Igår lyckades jag efter mycket trixande äntligen att nå drömvikten.
Av olika anledningar har jag inte haft möjlighet att beställa min resa i god tid och förstås har drömmen om den perfekta restresan funnits där i bakhuvudet. Först igår kom jag alltså iväg till resebyrån. En weekendresa till Berlin visade sig kosta 5.500 spänn. Flyg och hotell visade sig vara betydligt dyrare än vad som hade stått på de där resesajterna på Internet. Jag räknade snabbt ut att med transferkostnad mellan flygplats och hotell samt kostnader för mat, dryck, nöjen och shopping skulle ett veckoslut i Berlin kosta cirka 8.000 kronor. Jag sade till damen på resebyrån att jag inte kunde bestämma mig på stående fot, att jag behövde fundera på saken.
Ja, det var naivt av mig att med hull och hår svälja de priser som jag hittade på Internet, t.ex. att man skulle kunna få (nåja, köpa) resa och hotell för under 4.000 pix. Borde förstås tänkt på att det tillkommer kostnader för flygskatt o.s.v..
Direkt efter besöket hos resebyrån åkte jag hem och dyngade mina resekataloger sedan tjurade jag i en halvtimma för att slutligen åka till mamma och fika.
– Det blir ingen Berlin-resa, sade jag till mamma. 8.000 spänn, nä så intresserad är jag inte av Berlin.
Hemma igen lossnade mitt guldörhänge för femtioelfte gången. Jag har burit mina fina örhängen nästan varje dag de senaste 12 åren men på senare tid har det ena börja visa tecken på utmattning. Trettio minuter och 1.775 kronor senare står jag framför spegeln här hemma och känner mig riktigt nöjd. Något har jag i alla fall unnat mig på min semester.
Lördag 21 aug 2010, 20:39
Jag och väninnan Annika hade ju väninneträff igår, åt och drack gott och så vidare. Så sitter jag då där framför min dator och försöker sammanfatta vår lilla fest och glor på skärmen och sammanfattar igen och försöker ännu mer – men gårkvällen låter sig absolut inte fästas i skrift. Texten blir bara platt och andas inte atmosfär.
Visst kan man roa sig med att rabbla händelser men det är just så att vår väninnekväll den här gången inte innehåller händelser. Kvällen är istället de samstämda nyanser som mångårig vänskap ger upphov till – det till ord oöversättliga. Som en påbörjad mening vilken via en gemensam historia eller gemensamt synsätt, enkelt vandrar över till en väns gemensamma konklusion. Samtal som överlevt minns-du-när-vi-gjorde-snacket. Och så mycket annat som alltså betyder något men som ändå inte kan ges rättvisa mer än i tanken. Jag måste låta mig nöja därvid.
Jag skrev en text, eller dikt om man så vill, härförleden. Jag tror tyvärr inte att Nattens drottning har en endaste riktig vän och det är så mycket lättare att skriva om.
Nattens drottning (från en svunnen tid)
Där går nattens drottning,
från en svunnen tid.
Från när alla andra
ville va’ som hon.
Då som unga hjärtan
lät dumheten ta vid.
I sin vilda längtan
- nog skulle det bli dom.
Nu köper hon sina känslor i en liten butik.
Ett ställe där dom säljer guld och andas löften.
Ett slags själarnas varieté
För den som tror på det.
För den som finner lyckan i en resa till Paris.
För den som vill äga ödet till svindlande pris.
Hon fann sin tid som älva,
när månen gick i fas.
Då när nattens stjärnor
spelade en roll.
Det var då hon kunde välja
bland leenden av glas.
Då när ögonblicken,
ville ses på nära håll.
Nu samlar hon sina tårar i ett pärlband till tröst.
Men lever ändå i en framtid, hon inte äger.
Champagnen som lovar lust
Unga män som släcker törst.
När morgonen sen kommer, är skönheten förbi.
För någon har tänt dagen och stulit all magi.
Söndag 15 aug 2010, 20:57
Mitt stolta fasterhjärta fullkomligt svämmar över när jag ser min 18-åriga brorsdotters Facebook-sida. På sin Facebook har hon satt in ett foto på sig själv där hon "posar" tillsammans med sin ett år äldre bror. För mig som faster detta foto ett fantastiskt bevis på den uttrycksmässiga förfining - i uppfostringssyfte förstås – som jag i min vuxenroll alltid försökt förmedla till mina tre brorsbarn.
Kunskapsförmedlingen till första brorsbarnet blev förstås lite av ett experiment. När jag kollar på hans Facebook-sida måste jag tyvärr konstatera att mina metoder initialt måste ha varit väl trubbiga. Inte ens det faktum att han fick lektioner redan vid ett års ålder, gav bestående resultat. Men ingen ska kunna komma och säga att jag inte försökte. Mina ansträngningar finns till och med dokumenterade på film.
Alltså på den här filmen slösas det först väldigt många minuter på farmor och farfar och förstås på det lilla brorsbarnet som alla tycker är så himla gulligt. Sedan kommer äntligen filmens stora behållning (förvisso filmat i lönndom av barnets fader, men ändå). En faster som på ett finstämt sätt fångar ett litet brorsbarns hela uppmärksamhet. Titta här Ludde. Titta på faster. Ett pekfinger i vardera mungipan, dra lite lätt åt sidorna och så ut med tungan, Blä, blä, blä. Det lilla barnet gör precis som sin stora förebild och det är inte att ta miste på hur faster pöser av stolthet.
Även om brorsbarn nummer ett tyvärr tycks ha glömt sin barndoms lektioner i grimasteknik, har de andra två haft vett att ta till sig dessa ovärderliga kunskaper. Jag menar, det är ju inte alla som har en faster med gummiansikte. En faster som dessutom, under hela deras uppväxt, tagit av sin dyrbara tid för att ge dem privatlektioner.
Trots att jag har misslyckats i ett fall, känner jag ändå att ansträngningarna varit all möda värd. Jag har fått min belöning. Ety, hur underbart äro det icke att skåda när två av ungdomarna hedrar sin faster genom att visa upp sina fackmannamässiga grimasfärdigheter på Facebook.
Söndag 08 aug 2010, 20:39
I förrgår landade en tiokilossäck med kattmat på köksgolvet.
- Kom lilla Katt-Asta, titta vad mamma har köpt till dej. Varsågod, du får äta direkt ur påsen.
Självklart avböjde jag erbjudandet. Jag har verkligen ingen lust att vara som Nils, alltså han som bor där jag går på öppna förskolan. Nisse, den lille, rödhårige snorungen, ja han skulle med glädje kunna bo i en kattmatspåse. Rysansvärt, tänk bara så ofräsch man skulle bli i pälsen.
Och på tal om ofräsch så har min hyresvärdinna sin söndagslook idag och den vill ni inte se. Batikfärgade, långkalsonger med ”knän”, herrskjorta med avklippta ärmar, strumpor med grodmönster och så håret… begreppet sunkig får en helt ny dimension. Hon skyller på att det är just söndag och att då får hon se ut hur hon vill. Det är verkligen synd om den människan.
Sunkig och dessutom pinsam: Nästan varje kväll under semestern har hon suttit på balkongen och hinkat i sig te. Omväxlande har hon försökt verka intellektuell genom att läsa en tjock bok. Omväxlande har hon haft på sig sina stora hörlurar och lyssnat på musik. Visst, det är inget fel med musikupplevelser men att sitta på en balkong och guppa med huvudet som en gam, det är att sjunga pinsamhetens lov. Nåja, jag kanske ska vara tacksam för att hon inte försökt sig på att spela luftgitarr.
Sunkig, pinsam och dessutom spion: Alltså, jag föredrar att på ett diskret sätt uträtta mina behov. Smyger gärna iväg när hon den där har gått och lagt sig. Häromkvällen tassade jag som vanligt iväg till min torrklosett vid 23.30-snåret. Vem kommer inte instövlandes under förevändningen att hon skulle hämta sin nagelfil! Spionen.
- Duktig Asta-kisse, duktig Asta.
Tack men jag sköter gärna mina toabesök alldeles på egen hand.
Ikväll slipper jag dessbättre att skämmas för att hon den där ska sitta på balkongen och fåna sig, det regnar. Just nu håller hon på och lagar mat, kanske att jag ska föreslå henne att stoppa ned hela huvudet i grytan, ät och njut. Helt klart är i alla fall att när hon besöker hemlighuset ikväll, då ska jag stövla in och säga:
- Nämen sitter du här på toa. Duktig människa, duktig liten människa.
Världes bästa utsikt. SAAB:en alltså.
Söndag 01 aug 2010, 14:18
Kollar i gamla fotoalbum och stannar vid bilden ovan. Bredvid fotot har jag skrivit: Världens bästa utsikt efter fyra mil och två dagar.
Midsommar 1994, jag hade precis flyttat till Kiruna och fick för mig att en tvåmilavandring till Kebnekaise kunde vara ett lämpligt sätt att fira midsommar på. I lånad SAAB tog jag mig till startplatsen i Nikkaloukta - absolut enklaste delen av resan, det fanns nämligen bara en väg att välja på.
Glad i hågen och med 15 kilos ryggsäck, anträdde jag färden och första biten var helt okej. Sedan förvandlades stigen gradvis till ett extremt, knaggligt steninferno. Med lite flyt kunde man skönja lite jord emellan stenarna. Jag tänkte att det nog skulle bli bättre när jag hade gått en stund. Man skulle kunna säga som så här: Stigen var fullt gångbar på vissa partier, läs; där det fanns spångar.
Efter myggslagsmål, knäont, svordomar men också en del vackra vyer, anlände jag Kebnekaise fjällstation vid 23.30-tiden. Därmed förvandlades jag till ett mycket impopulärt inslag i personalens midsommarfirande. Stånk och stön och guuuuu, varför måste det komma gäster hit? Varför var det ingen som talade om det när jag sökte jobbet?
En ung snorkfröken hänvisade mig till ett krypin där jag skulle tillbringa natten. Krypinet bestod av en säng, ett litet sängbord, några krokar och ett skynke istället för en dörr, men vad gjorde det när jag äntligen skulle få sova. Det hade säkert kunnat bli en god natts sömn om det inte varit för att a) jag hade blivit anvisad en barnsäng där jag för att ö.h.t. få plats fick ligga på tvären. b) Vid tretiden drog en tysk, i krypinet bredvid, igång hela snarkbatteriet. Så mycket för den sömnen.
Jag gick upp tidigt, ville bara därifrån så snabbt som möjligt. Innan avfärd gick jag dock ned till den lilla butiken för att köpa frukost. Färska frallor med smör och ost. Smöret såldes i 500-grams-
förpackningar. Undrar just hur inköpschefen resonerat.
Smärtorna i högerknäet som jag känt av dagen innan, hade inte gått över under natten. Men jag kunde ju inte gärna rekvirera en helikopter så det var bara att ge sig iväg. Några kilometer senare började det göra riktigt ont. Ett tag funderade jag på att vända om men insåg att det inte skulle tjäna något till.
På ditvägen hade jag sett en skylt där det stod att man kunde åka båt och på så sätt förkorta reslängden med cirka 5 kilometer. Bra idé. När jag så småningom kom fram till skylten med båttidtabellen återstod bara att hitta min klocka i ryggsäcken. Klockan fanns ingenstans och jag förmodade att jag hade glömt den hemma. Jag hade inte blekaste aning om vilken tid det var på dagen och om båten precis hade gått, innebar det att jag skulle få vänta i 1.5-2 timmar. Hade jag lust med det? Jag bestämde mig för att fortsätta.
Sista 7 kilometrarna var en enda lång pina och för att orka vidare började jag rabbla Ferrum, Filijokus och folköl. Ferrum, Filijoukus och folköl. Ferrum, ja det var/är Kirunas motsvarighet till Grand i Borås, eller till vilket stadshotell som helst. Filijokus var Norrmejeriers underbara filmjölk med antingen blåbärs- eller jordgubbssmak. Och öl, tarvar ingen förklaring.
Halvgråtande och haltande och med en innerlig längtan efter Filijokus, Ferrum och en svalkande öl... så kom den då äntligen, Världens bästa utsikt efter fyra mil och två dagar. En gammal SAAB. Jag hade klarat av det. Naturligtvis blev det varken Ferrum eller öl på kvällen. Filijokus och en god natts sömn i en riktig säng var allt jag mäktade med. Som målbilder hade dock mina tre F funkat ypperligt. Smärtorna i knäet avtog så småningom men det knakar fortfarande ibland.
Lördag 31 jul 2010, 13:43
En dag kommer en helt bedårande raggtussa springande mot mig på gården. Hon jamar förtvivlat och jag böjer mig ned för att klappa henne. Lilla katte-tös, så mager och med stora tovor i pälsen. Jag börjar mata henne på morgnarna och kvällarna, försöker klura ut om det är någon av grannarna som äger henne men förmodar att det är en rymling.
Kollar i Borås Tidning och på nätet för att hitta en ägare. Hör efter med grannarna men de vet lika lite som jag. En av grannarna har plockat bort fästingar, gett henne mat samt varit i kontakt med en kille som tar hand om hemlösa katter.
Det går några dagar och jag är helt såld. Jag bestämmer mig för att ta in henne men den morgonen är hon försvunnen. Jag tröstar mig med att hon antagligen kommer tillbaka på kvällen. Det gör hon inte.
En dryg vecka senare måste jag till min stora sorg inse att tösa med det söta ansiktet och de bedjande ögonen, är försvunnen. Jag svär över mig själv för att jag inte hjälpte henne. Men det blir också en nyttig läxa om att åter våga lyssna mer på mitt hjärta. Jag har varit dålig på detta de senaste åren.
I torsdags kväll vid 22.30-tiden kommer katte-tösa, till min stora glädje, tillbaka. Det finns ingen anledning att tveka den här gången. Tyvärr blir Katt-Asta fullständigt hysterisk och skriker så det ekar i trappuppgången. Det är bara att ge upp.
Dagen efter fortsätter jag sökandet efter en ägare och hittar sajten ”Hittekatter i Fokus”. En annons från december 2009 om två katter som hittats vid Statoilmacken 500 meter från mitt hus. Kollar på fotot av den ena katten - inget snack om saken, det är ”min” raggtussa. Det finns en mejladress i annonsen så jag skriver några rader och bifogar ett foto. Jag får omgående svar; men, nej katten på fotot befinner sig med 100 % säkerhet i sitt nya hem.
Mejladressen visar sig tillhöra Kim som hjälper hemlösa katter och vi kommer överens om att jag ska höra av mig om/när lilla tösa kommer tillbaka. Igår eftermiddag kommer hon springandes i det hällande regnet. Jag släpper in henne i trappuppgången, ger henne mat, ringer Kim och 25 minuter senare möter han och en tjej (som jag inte kommer ihåg namnet på) upp utanför Blå Stjärnan. Till allas vår stora glädje visar det sig att katte-tösa är chip-märkt. Hon heter Bosse, är alltså en han och hör hemma på några kilometer ifrån Hedvigsborg.
Slutet gott allting gott och visst är det fantastisk att det finns människor som Kim och hans kvinnliga kollega, människor som helt ideellt engagerar sig.
Grodan som blev en prins med hjälp av vatten.
Torsdag 29 jul 2010, 10:38
Väninnan Annika ringer. Hon har sin krokodilen Gena-röst idag. ”Hallå. Jag sitter här på jobbet och jag har bara på mig en nätbrynja i storlek extra small. Och leopardstringisar.”
”Väldig smakfullt.” svarar jag med en något mindre brutal Gena-röst. Jag lyckas tyvärr aldrig få till Gena-imitationen lika bra som Annika. "Men är inte extra small lite väl tajt för dej?”
”Jag tycker om tajta kläder.”
”Ja alla tycker vi ju om olika saker. Har du fått några anbud?”
”Väldigt många, men jag är gruppledare så jag måste tänka på min ställning.
”Självklart Annika. Självklart.” Sedan berättar jag att jag var och fixade ett nytt pass häromdagen. ”…och när jag fick se fotot utbrast jag: Vilken jäkla surgurka! Ynglingen bakom glasluckan svarade att man i alla fall såg att det var jag. Vadå såg att det var jag!”
”Men du ser ju ut som en surgurka.”
”Tack för den. Men jag har faktiskt en prins på burk och det har inte du. Jag fick en groda i en plastburk av min väninna Caroline. Om man vattnade grodan skulle den förvandlas till en prins.”
”Lilla vän jag klarar mej utan män på burk. Nä nu måste jag gå tillbaka.”
”Just det, din lilla arbetare. En annan har ju semester och nu ska jag glo i resekataloger. Det får nog bli Prag eller Berlin för jag kom på att jag inte tycker om att sola.”
”Prag är fint. Men vi hörs sen. Hälsa Katt-Asta.”
”Hon sover. Som vanligt. Vi hörs.”
"Hej då."
"Heeej".
Tisdag 27 jul 2010, 12:37
Hallonsäsongen har börjat och igår blev det lite drygt två liter av de underbara bären. Plocka hallon är något av det mest avkopplande jag vet, bra musik i MP3-spelaren och jag försvinner in i min egen lilla värld. Jag är helt enkelt lycklig.
På tal om musik så har jag börjat föra över mina gamla kassettband till MP3-filer. Ett jättejobb men kassetterna innehåller livet mellan 13 och 33 och jag vill konservera dessa år i form av musikminnen.
Initialt var jag väldigt ambitiös och insåg inte vikten av helhet. Konverterade banden till MP3-filer, plockade in filerna i redigeringsprogrammet Audacity (bra gratisprogram f.ö.), delade upp låtarna en och en och märkte dem med artist och låtnamn. Efter varje avklarat band valde jag ut de låtar jag tyckte bäst om och förde över dem till min MP3-spelare. Och allt detta jobb bara för att upptäcka att magin försvunnit.
Musiken från basketlägret 1978, från en midsommar i Varberg, en annan i Smögen, från nyårsfirande, från fester och förfester, från utlandsresor, men ävenså från kärlekssorger och ensamhet, allt hörde ihop. Precis som min undermåliga inspelningsteknik med taskiga övergångar mellan låtarna, fragment från Kaj Kindvalls röst, jinglarna från Rakt över disc med Clabbe eller från Metropol med Niclas Lewy och Ingvar Storm. Minnena fanns i helheten, de var helt enkelt mer än summan av delarna (Aristoteles).
Kanske är det likadant med mitt hallonplockande? Semester, svensk sommar när den är som bäst, musik att minnas till, smaken av hallon; helheten som större än summan av delarna.
Lördag 24 jul 2010, 12:04
Häromdagen kunde man läsa i BT om att den lokala politikern Ida Legnemark (v) vill kvotera in kvinnliga konstnärer i stadsbilden. I artikeln fick några av Borås ledande politiker tillfälle att yttra sig.
Kommunstyrelsens ordförande Ulrik Nilsson (m) tyckte att …det vore en rätt dum idé med könskvotering Det känns inte som de är könet som avgör den konstnärliga kvaliteten.
Kommunalrådet med ansvar för kulturen i Borås, Morgan Hjalmarsson (fp), tyckte/tycker inte om kvotering i något sammanhang. Vi har köpt flera skulpturer av kvinnliga konstnärer på sistone. Jag är övertygad om att man går efter kvalitet.
Karl Gustaf Drotz (kd) hade inget svar på varför de flesta konstverken i Borås är gjorda av män men han utgick ifrån att alla – oavsett kön – har lika värde. Men kvotering, tycker du att man ska kvotera in fler män till exempel på veterinärlinjen, att duktiga tjejer ska få stå tillbaka?
Då ska vi se här: Fler män än kvinnor är representerade i den offentliga Boråskonsten, Ulrik Nilsson anser inte att könstillhörigheten är avgörande för den konstnärliga kvaliteten.
Morgan Hjalmarsson är övertygad om att Borås Stad går efter kvalitet och inte efter om konstnären är man eller kvinna. Om man ser till den faktiska konstnärsrepresentationen, betyder det att kvinnliga konstnärer inte kan leverera kvalitativa verk i samma utsträckning som sina manliga kollegor?
Och slutligen Karl Gustaf Drotz liknelse med veterinärlinjen, här omtolkat till konstnärer: Med kvotering, tycker du att man ska kvotera in fler kvinnor, att duktiga män ska få stå tillbaka?
Politik kan ju vara riktigt roligt ibland.
Tisdag 20 jul 2010, 11:57
Datorn började tjura i torsdags och under fredagen sjukskrev den sig på eget bevåg.
- Blir du inte frisk, säger jag, kommer Försäkringskassan och tar dej.
- Ja, ja, drömma är ju tillåtet, flinar datorn, väl medveten om att dess makt kontra Försäkringskassan är vida överlägsen den vi människor har.
- Sluta flina, du måste funka.
- Nej, det måste jag inte alls. Det är inte hela världen om du inte kan glo på kvällstidningarnas skvaller, lägga fåniga patienser och kolla mejlen fem gånger om dan’. Du kan andas ändå.
- Andas in, andas ut, flåsar jag en smula överdrivet, men inser förstås att världen inte rasar för att jag är utan dator.
Jag ringer ändå datordoktorn som lovar att hjälpa mig.
- Mycket sofistikerat omslagspapper, säger jag när jag räcker över två flaskor whisky i en systembolagspåse. Jag vet ju att datordoktorn inte bryr sig men det känns ändå lite futtigt.
Efter någon timmes meckande funkar min dator igen och senare på kvällen kollar jag kvällstidningarnas sladder och lägger några patienser.
- Om inte du lägger tid på något vettigare tänker jag strejka igen, väser datorn.
Jag svarar med att sätta min besserwisser-dator i viloläge och letar istället upp mitt pass. Passet gick ut den 10 juli i år. Grekland för tio år sedan, Tyskland för nio år sedan, i övrigt oanvänt. Jag lovar mig själv att fixa ett nytt pass imorgon och att göra ett seriöst försök att ta mig längre utanför Borås än till Stockholm.
Datorn på igen och jag börjar skriva en blogg men fastnar i texten.
- Hörru, säger datorn.
- Ja vadå?
- Sluta skriv.
- Ja men jag måste ju få ihop den här bloggen.
- Det måste du inte alls.
- Nja, alltså… fast i och för sig… det finns en dag imorgon också.
- Så ska det låta.
- Väldigt vitsigt. Då kan ju du roa dig med att para ihop två bilder och sjunga en sång.
- Hmm, nu vet jag! Jag tar bild nummer ett, den med himlen och fyran med kören.
- Sjung ut.
- Det är nu som livet är mitt. Jag har fått min stund här på jorden…
- Okej budskapet har gått fram. 10 poäng.
Tisdag 13 jul 2010, 10:27
I gårdagens BT kunde man läsa om att utländska studenter, d.v.s. de som kommer från länder utanför Europa, framledes får betala en avgift till det universitet/den högskola de ska studera på. Universiteten/högskolorna får själva bestämma avgiftens storlek, t.ex. kommer det - beroende på utbildning - att kosta mellan 80.000 och 120.000 kronor för den som vill studera vid Uppsala universitet. Kostnaderna för studier vid Högskolan i Borås (HB) är ännu inte fastställda.
HB anger att de kan förlora uppemot 200 utländska studenter men att detta – enligt HB:s internationella samordnare - troligtvis inte kommer att påverka högskolans ekonomi. Den internationella samordnaren säger i sammamening också att ”…det är inte bra att vi förlorar utländska studenter. De är viktiga för kvalitén på utbildningen.”
Måhända handlar det om ett felcitat eller en bara klumpig formulering, men om inte är det anmärkningsvärt att ett elevmässigt bortfall på ca 200 studenter kan styra kvalitén på en utbildning. Är dessa 200 studenter smartare än övriga? Flitigare? Ställer de intelligentare frågor? Håller de i undervisningen? Eller vad handlar det om? En utbildnings kvalité ska självklart hålla samma klass oavsett antal studenter och/eller var de kommer ifrån. Vem tusan vill gå på en högskola där 200 färre elever är avgörande för kvaliten på utbildningen.
Måndag 12 jul 2010, 11:29
Fredag morgon, sista dan innan semestern börjar. Proppen (en sådan där metallhistoria) i tvättstället sitter fast. Benhårt. Packningen i varmvattenkranen rasade under veckan och vattnet står och rinner hela tiden. Hålet under kranen, det som ska förhindra översvämning, är underdimensionerat. Vis av erfarenhet vet jag att det bara är en tidsfråga innan vattnet kommer att svämma över tvättställskanten och rinna ned till grannen.
Försöker trycka upp proppen via anordningen som sitter under tvättstället. Inget resultat. Försöker istället pilla upp den med fingrarna och sedan med en skruvmejsel. Och vattennivån stiger allt mer.
Ringer stora bostadsbolaget men de öppnar inte förrän klockan nio, MEN vid akuta ärenden kan man ringa telefonnummer 123 456. Jag ringer:
- Securitas.
- Hej. Mitt namn är Elenor Sääf. Jag har fått stopp i tvättstället, proppen har fastnat, varmvattenkranen går inte och stänga av och det kommer att bli översvämning om en stund och då rinner vattnet ner till grannen.
- Det här är Securitas och vi kan inte hjälpa dej med sådant.
- Jag förstår att Securitas inte kommer och lagar mitt tvättställ, men hyresvärden har satt en lapp i trappuppgången där det står att man man ska ringa det här numret vid akuta ärenden.
- Nej du får ringa till hyresvärden och felanmäla.
- Jo men dom öppnar inte förrän nio och innan dess kommer det att svämma över.
- Vaktmästarna är där klockan sju
- Jamen det håller på att svämma över i mitt badrum och jag har inget telefonnummer till vaktmästarna. Kan du ge mej det?
- Nej vi har inget telefonnummer här. Men dom börjar klockan sju.
- Jag behöver komma i kontakt med dom NU.
- Jag har inget telefonnummer…
- Okej…
Jag tackar för mig och gör en ny attack på den trilskande proppen. Pillar lite mer med skruvmejseln, trycker undertill men proppen sitter som gjuten. Ett sista försök underifrån, nu får det bära eller brista. Jag tar i för kung och fosterland, proppen lossnar och jag klämmer mitt finger så det börjar blöda. Men bättre lite blod än översvämning.
Vid niotiden ringer jag hyresvärden och felanmäler. Får reda på att Securitas inte får lämna ut vaktmästarnas telefonnummer men att de ska kontakta vaktmästarna vid akuta fall. Jag konstaterar att ärthjärnor kan man stöta på lite varstans men att min semester är inom räckhåll, sålunda inte så mycket att häkta upp sig för. Idag är det min första riktiga semesterdag och det är kanonväder ute. Gôtt.
Målning och keramik gjorda av min vän Reine.
Torsdag 08 jul 2010, 20:51
Jag lyssnar av ett meddelande på min mobil. Ljudkvalitén är dålig och jag har svårt att uppfatta vad som sägs. Funderar på om mobilen möjligtvis kraftsamlar för sällare ringmarker och letar upp min gamla mobil istället. Jag lyfter bort batteriet på gamlingen för lägga dit SIM-kortet men till min förvåning ligger där redan ett kort. Två sekunders betänketid sedan jag förstår vad det handlar om:
- Jäkla Renie, vad skulle du gå och dö för?
Vännen Reine… under en tid var han var inlagd på lasarettet och behövde sin mobil, men jag råkade tappa den på golvet så han fick ta min istället. När Reine kom hem igen sa att han inte behövde någon mobil. Och SIM-kortet lät han sitta kvar.
Självklart vet jag att Reine inte finns den här sommaren och ingen annan sommar eller vinter eller något annat heller men ändå blir SIM-kortet en sorgesam symbol för påminnelse. Men jag har mer än ett SIM-kort, det har jag. Sådana saker som inte överraskar mig på samma sätt. Och det är bättre. Jag har Reines händer som står i mitt vardagsrum med två liljor nedstuckna i mitten. Han skulpterade dem för några år sedan och jag fick dem av hans syskon, som ett minne. Ovanför händerna hänger en tavla som han målade och som jag fick i födelsedagspresent. Kan det varit 2007?
Tavlan hängde ursprungligen i köket men två dagar efter begravningen ramlade den oförklarligt ned. Den skulle tydligen inte hänga där så jag flyttade den till vardagsrummet – ovanför Reines händer. Visst undrar jag ibland vad Reine ville säga med tavlan, den är väldigt olik de andra han målade. Den blå katten i förgrunden, självporträttet i bakgrunden med den målande Reine som en slags Jesusfigur. Allt jag kan komma på är att han visste mer än oss andra redan då. Men det är ingen bra tolkning, så jag betraktar oftast bara utan tillägg.
Händerna, ja, det fanns flera uppsättningar - såna med två händer och såna med fyra som på fotot ovan. Reine visste att jag beundrade dem mycket.
- Öhh, kan du inte ge dom där händerna till mig istället, föreslog jag vid något tillfälle och pekade på den "tvåhandade" uppsättningen. Dom behöver ju inte stå i ditt fönster och jag är en mycket bättre människa.
Och det här svaret är så typiskt för Reine:
- Nä. För när jag dör ska dom vara på min grav. Det ska se ut som dom sticker upp ur jorden.
- Jo, det skulle se häftigt ut.
Jäkla Reine, vad skulle du gå och dö för.
Jag återvänder till där jag stannade i tankar. Plockar ur Reines SIM-kort och lägger dit mitt eget. Lyssnar ännu en gång på meddelandet men det låter inget bättre så jag sätter tillbaka Reines kort. Jag borde förstås göra mig av med kortet, jag kan ju ändå inte ringa honom. Men det åker liksom tillbaka av sig själv för jag kan inte förmå mig att slänga det. Det kan jag inte och det är en sådan sak som inte behöver någon tolkning eller förklaring.
Min "nya" goding. Observera den tidstypiska instruktionsboken. Retro i kubik.
Tisdag 29 jun 2010, 21:14
Min symaskin har krånglat med undertrådsspänningen - i princip sedan dag ett. Häromdagen fick jag nog och tog mig en tur till Symaskinshörnan, och där stod den. En retroful Huskvarna, väl värdig syslöjden från min egen skoltid. Fjortonhundra spänn och två års garanti. Jag slog till direkt.
När jag kom hem ville jag självklart testa mitt fynd men först läste jag förstås igenom relevanta delar av bruksanvisningen. På sidorna 16 och 17 fanns instruktiva bilder på hur det såg ut när undertråden inte var korrekt spänd. Mycket hög igenkänningsfaktor om man säger som så. Jämte en av bilderna stod följande:
Sätt i den större skruven på trådspänningsfjädern och vrid endast 1/10 varv moturs om trådspänningen är för hård, medurs om den är för lös.
1/10-dels varv bara... 20 års krångel och så hade det varit så lätt att fixa hela tiden. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
För en kort stund funderade jag på att lämna tillbaka Husqvarnan och fixa till den gamla. Men så provsydde jag och det var som att skära i mjukt smör till tonerna av en spinnande Rolls Roycemotor. Vilken skillnad.
I morse var jag och lämnade gamlingen på sopstationen – och visst kändes det lite sorgligt. Även om den har krånglat har den också haft sina bra dagar, och trots skavankerna har den blivit lite som en vän. Men nu är gamle vännens saga all.
Min nya klänning, mina tåstrumpor och Astas nya leksak.
Söndag 27 jun 2010, 13:07
Mitt VM-fotbollstips… midsommaraftonens tippande gick ju inget vidare. Hårt att inse, men nu är det helkört för min del. Fast jag är inte den som häktar upp mig på smådetaljer. Istället för att hänga läpp gläds jag åt de fina midsommarpresenter som jag fick av mina väninnor. Och Katt-Astas nya leksak som hon fick av Annika. Vad är väl en ärofyld och inkomstbringande vinst i ett VM-fotbollstips jämfört med väninnors omtanke?
Lördag 26 jun 2010, 13:04
Fin narrmössa
Vilken trevlig midsommarafton det blev. Väninnan Annika hämtade mig klockan 16.40 för vidare färd till väninnan Ingegärd. Inför första rödljuset blev vi omkörda av en sicksackande flane. Båda kände vi en slags inre tillfredsställelse när flanen ifråga hamnade jämte oss i rödljuskön. Han hade en firmabil som det stod Sven-Runes eller något liknande på. Annika föreslog att jag skulle gå ut och knacka på rutan och fråga om det var Sven-Rune själv som körde eller om han bara var en vanlig arbetare som fått låna firmabilen. Jag satt dock kvar eftersom det just då slog om till gult.
Det var inte mycket bilar på R40:an, antagligen hade de flesta midsommarfirare redan nått sina mål. En bit utanför Ulricehamn såg vi en man som stod på en stege och målade fönster.
- Undrar, sade jag, vad han skulle säga om gick in i trädgården och välte stegen.
- Ja, svarade Annika, och så skulle man fråga: Hur tycker du att det känns nu då?
- Fräckt alltså.
På gården jämte Ingegärds hus satt ett sällskap ute och firade midsommar.
- Stor gårdsplan, sade jag. Passar bra för ett ärevarv. Du kunde ju tuta också.
- Nej, svarade Annika, det är bättre att veva ner rutan och säga: God dag undersåtar, vi vill på detta sätt göra er uppmärksamma på att vi ska till Ingegärd och äta smörgåstårta.
- Ja, jo, sade jag, den lågmälda stilen passar nog oss bättre.
När vi kom fram bjöd Ingegärd på en gudomligt god välkomstdricka gjord av fläderbär och jordgubbar. Sedan började presentutdelningen. Som värdinnegåva hade jag köpt en vacker blomsterbukett – helt i rosa – till Ingegärd. Annika hade med sig en pimpinett grodfröken som låg och solade. Av porslin givetvis. Annika samlar ju på ankor så hon fick en badanka av mig och två schalar (dock utan ankmotiv) av Ingegärd. Jag fick en klänning med grodmotiv av Ingegärd och Annika gav mig tåstrumpor – också med grodmotiv.
Efter presentutdelningen satte vi oss till bords. Så som jag och Annika har längtat de senaste veckorna efter denna stund. Och jaa, Ingegärds smörgåstårta var en sann njutning för oss gourmeer med gourmandmandiska böjelser. Jag tog fyra bitar och för att Annika ska hamna i sämre dager än jag; hon tog fem jättestora bitar.
Mätta och belåtna tog vi oss sedan en bensträckare efter maten. Jag och Annika pillade på några av Ingegärds alla intressanta prylar. Jag fastnade för en kulört narrmössa som Annika fick prova och så tog jag kort på henne.
Efter bensträckaren slog vi oss ned i salongen, Ingegärd ställde fram en godisskål och det ska erkännas; jag förnekade mig inte. Krafs, krafs bland chokladkolorna. På hörnbordet hittade jag en kortlek med visdomsord.
- Annika, dra ett kort, föreslog jag. Har du tur får du får du ett kort där det står: Ikväll träffar jag en man som tar min mödom.
- Näha, protesterade Ingegärd, såna saker står det verkligen inte på mina kort.
- Men vi kan fixa det, flinade Annika. Måla korten med Tipp Ex och skriva dit nya texter.
Ingegärd avstod från detta schangtila erbjudande.
Sedan ringde jag till min brorsdotter Elin för att kolla om Katt-Asta hade kommit in. Tidigare på dagen hade jag kört ut Asta på landet för att hon skulle få lite frisk luft. När jag skulle åka hem ville inte Asta följa med, läs: hon kom inte när jag ropade Asta-kissen kom in och ät. Elin försäkrade att Asta befann sig i säkert förvar inomhus. En lättnad förstås, man vill ju inte att undomarna ska vara ute för sent om kvällarna.
Jag berättade för Elin om hur trevlig vi hade. Om att vi hade gett varandra fina presenter, om narrmössan och att vi funderade på att ändra texterna på Ingegärds visdomskort.
- Det är ju tur att ni har varandra, svarade Elin. Det är ändå inga andra som tycker att ni är roliga.
Konstig kommentar.
En stund senare var det tårt- och tedax med fortsatt trevligt väninnesamtal. Ingegärd kom med idén att vi på semestern skulle åka till Kolmården och träffa vargar . Jag har ju aldrig varit på Kolmården och än mindre klappat en varg, så varför inte. Och så pratade vi löst om att gå ut och dansa en enda gång i sommar. Vi får väl se hur det blir med den saken. Tiden verkligen flög iväg och vid 22.30 konstaterade jag och Annika att det var dags att styra kosan mot Borås. På min ära, en verkligt trevlig midsommar.
Glad Midsommar från Asta och Elenor
Fredag 25 jun 2010, 13:16
Halvsent igårkväll bestämde jag mig för att baka den kladdkaka som ska inmundigas senare ikväll. Vit kladdchokladkaka som jag ska garnera med grädde och smultron. Utanför protokollet: smeten var ypperligt god.
Under tiden som jag drejade min kladdkaka lyssnade jag på Radiosportens referat från fotbolls-VM och det var väldigt spännande. Jag lyckades faktiskt pricka in ett rätt på VM-tipset som jag deltar i på jobbet. Verkligen behövligt med tanke på att jag ligger i bottenskiktet. Jag tror dock att jag fortfarande ligger före arbetskamraten och tillika fotbollsfantasten Anders. Och det är väldigt viktigt.
I ungefär samma stund som kladdkakan åkte in i ugnen överlämnade Radiosportens reportrar stafettpinnen till Karlavagnen. Kvällens tema var ”Dina tre bästa filmer”. Jag började fundera över mina tre bästa filmer men kom bara på två stycken:
1) Nålens öga med Donald Sutherland som läskig tysk spion. Jag har sett Nålens öga 7 gånger och den är lika bra varje gång.
2) Den tyska filmen Heimat – en maratonfilm på sisådär 7 timmar. I och för sig ”fuskade” jag och såg Heimat hemma i TV-soffan. Men oj vad jag önskade att jag hade varit på den där filmfestivalen där man visade Heimat i ett sträck.
Någon film blir det dock inte en dag som denna. Midsommaraftonen ska istället firas i syndens näste Blidsberg tillsammans med väninnorna Annika och Ingegärd.
Fick alldeles precis ett mejl från vännen Björn som önskade mig en trevlig Midsommar med potatis, jordgubbar och snaps. Nja, nu blir det ju smultron istället för jordgubbar och potatisen är utbytt mot en smörgåstårta i år. Det är så här att Ingegärd är skyldig mig och Annika en smörgåstårta. På vår obligatoriska smörgåstårtedag för en månad sedan, d.v.s. när eurovisionsschlagerfestivalen gick av stapeln, var Ingegärd nödvändigtvis tvungen att ränna iväg till Kiel. Alltså får hon sona sina reselustars synder idag. När det gäller snapsen så får den anstå. Annika ska köra bil tidigt imorgon och Ingegärd tycker inte om snaps och jag vill inte snapsa solo.
Nä, nu ska jag ta och städa i mitt lilla käll, veckans dammråttor har gjort sitt och som bonus hoppas jag hitta mina glasögon som är försvunna sedan i morse. När jag pratade med Annika nyss föreslog hon att jag skulle skaffa ett senilsnöre. Hmm.
I övrigt hoppas jag kunna plocka några fler poäng på mitt VM-fotbollstips. Matchen Nordkorea-Elfenbenskusten 2-1 en etta, Portugal-Barsilien 1-2 en tvåa, Schweiz-Honduras 3-0 en etta och Chile-Spanien 1-0 en etta. Vännen Björn skrev i sitt mejl att "...dina experttips i fotbolls VM, du kan säkert slå, eller snarare tangera, Putte Kocks rekord på 0 rätt!" Vore inte helt fel att slå både Anders och Putte Kock i VM-tippande. Oaktat vilket ska jag äta gott och ha roligt under detta det svenskaste av dygn.
Till Björn och alla andra önskar jag en riktigt glad Midsommar.
Festivalbloggen
Vi finns på plats på Göteborgs Dans & Teaterfestival 20–28 augusti 2010
Mika Becker, danskritiker, Vibeke Carlander, teaterkritiker och Lena Kvist, kulturredaktör
Cirque Ici, C de la B och Lars Norén – vi tänker se dem och delar med oss av våra tankar här.
Följ med!
Viktor Åberg
Viskaforsbördig, 27-årig flanör med förkärlek till HBO-serier, Jari Ilolas glidtacklingar och mat utan djur i. Har sedan 2004, med lätt ambivalens, övergivit Västsveriges metropol till förmån för Göteborg och lärarprogrammet där jag nästa sommar kröns som gymnasielärare i samhälls- och religionskunskap.
Innan dess skall jag under kommande halvår arbeta som volontär för biståndsorganisationen Individuell Människohjälp på en grundskola i Kathmandu, Nepal.
Bloggen ämnar behandla tillvaron som volontär i ett av världens, ekonomiskt sett, fattigaste länder. Här skulle en odyssé av Nepalfakta vara på sin plats; hur det ligger till med det maoistiska uppvaknandet eller hur många Hollywoodskådisar som hoppat på buddhistisk mysticism-trenden. Jag varken kan eller vill ge mig in på detta område utan säger som Gudrun Sjödén-tanterna på Pedagogen gör: ”vi lär tillsammans, vi lär för livet”.
Sven Martinger
Domare, politiker och lärare på Högskolan i Borås. Född 1951 i Skåne. Inflyttad till Borås 1983. Tanken från början var att stanna ett år, men fortfarande är jag bosatt här och trivs förbaskat bra med det. Lite problem har jag dock då Elfsborg möter skånska lag, men ett oavgjort resultat brukar lösa den sinnesoron.
Har snart arbetat 30 år i domstol ? blir snart guldmedalj, herregud - och de senaste snart 15 åren som domare vid Göteborgs tingsrätt. Trivs bra med det fria jobbet som det innebär, men utan undervisning vid högskolan i Borås ? drygt 20 år där ? samt politiken hade domarjobbet känts inte bara ensamt utan också deprimerande. Jag brukar ibland säga att till domstolen kommer människor sällan frivilligt, men till min undervisning söker sig många frivilligt glädjande nog. Politiken kan sägas vara drivmedlet.
Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ständiga frågor om rättvisa och orättvisa såsom jag ser det. Ibland är det stort och ibland ännu större. En hel del tragik som dock måste förenas med det som får livet att vanligtvis te sig ljusare, nämligen humor och glädjen över att kunna hjälpa till lite där det behövs.
Tobias Bornefalk
Tobias Bornefalk, 21 år från Borås – bloggar om det nya samhällsintresset poker. I största utsträckning av livepoker men även vad som händer i internetvärlden. Har själv spelat poker under fem års tid och utvecklar ständigt kunskapen av olika pokerformer.
Bosatt på Hedvigsborg efter att ha vuxit upp i Hedared utanför Borås.
I bloggen kommer du kunna följa min vardag som pokerspelare, läsa sammandrag av liveturneringar runt om i världen, pokerhistoria och en massa annan kuriosa som kan vara intressant att veta som handlar om poker men även andra spelformer.
Fredrika Thornander
Det är jag som är Fredrika Thornander. Jag är 34 år och bor i ett villaområde i Sandared, tillsammans med min man Hans och våra barn. Fram till för ett år sedan var vi en ganska så ordinär Svenssonfamilj, med villa, hund och två barn. I september 2007 föddes vårt tredje barn och nu, i slutet av februari, föddes vårt fjärde barn. Vi gick raskt från begreppet Svenssonfamilj till begreppet storfamilj! Vi ser fram mot vår nya familjekonstallation, och familjelivet med denna! Det är främst om hur detta familjeliv kan te sig – med alla dess glädjeämnen, våndor och kan hända sorger – jag kommer att blogga om.
I övrigt är vi en aktiv familj, som gillar att ha mycket omkring oss, både då det gäller människor, projekt och aktiviteter. Livet med familj är ett pussel, men ett fantastiskt roligt sådant!
Jessica Steje
Jag är en boråsare, född -77, som har bott lite här och där, både i Sverige och utomlands.
Norrmalm är adressen för tillfället, men jag drömmer om ett hus på landet.
Min yrkesbakgrund är inom teater, film, opera, event och turism.
Min blogg kommer handla om vardagslivet som varannan-veckas-mamma till Linnea, född i oktober 2006.
Linnea har Downs syndrom och kring detta vill jag sprida kunskap om vad det innebär och hur det påverkar oss, men också delge tankar om livet med (och utan) barn i allmänhet.
Jag bloggar också om kultur och andlighet som är två stora ingredienser i mitt liv.
Kommentarer och frågor är välkomna!
Almedalsbloggen
Hanna Grahn Strömbom är reporter på samhällsredaktionen.
Under Almedalsveckan är hon på plats i Visby och bloggar.
Almedalsveckan kommer i år att vara större än någonsin. Över tusen evenemang är inbokade.
Det är sommar, det vimlar av politiker, det är snart val!
hanna.strombom@bt.se
Telefon: 033-700 07 56
Elenor Sääf
Boråsare i själ och hjärta och barn av mars anno 1963. Jag trivs som firren i plurret när jag får pyssla med trädgårdsarbete och att skriva. Trädgårdsarbete är kontemplativt, skrivande är dess motsats och tillsammans bildar de en helhet.
Jag säger sällan nej till god mat och smarriga kakor. Flåset håller jag i trim genom att fräsa runt på min neongröna cykel, bruka apostlahästarna i sällskap med stavar samt en gång i veckan ta mig en tusenmetare i badhuset. Jag lyssnar på talböcker i mängder och då gärna deckare, dessutom samlar jag på grodor i olika storlekar och material och har drygt 300 stycken i samlingen.
Något av det bästa i mitt liv, är min vackra skogstomt i barndomens ljuva Kråkered en bit utanför Borås. Så småningom ska jag bygga mitt eget hus på tomten och sedan ska jag och mina två, söta, levande paddor Verner och Tjoffy Plopp och katten Asta-Stina Mysander, andas skogsluft och leva lyckliga där i alla våra dagar.
elenor.saaf@yahoo.se
Inger Dahlin-Ros
Jag är journalist på Borås Tidning, har man, två utflyttade söner och har just lämnat en lägenhet mitt i stan för ett nytt boende. Och jag har många fler intressen än vad jag har tid för.
Är tredje generationens boråsare och näst intill studieberoende. Har i det närmaste skrapat ihop till en magisterexamen i den något udda kombinationen antikvetenskap och design.
Reser ofta, gärna långt och ibland länge. Återkommer regelbundet till Italien och södra Frankrike där det finns värme, god mat och intressanta museer. Jag kommer att blogga om det mesta som intresserar mig och kanske dig.
inger.dahlin-ros@bt.se
Telefon: 033-700 07 15
huvudnyheter just nu
