Söndag 21 feb 2010, 21:34
Jag försöker verkligen när doktorn ber mig vinkla upp högerarmen bakom ryggen. Men det går inte. Jag ber honom vänta, tar ett djupt andetag och tvingar sedan upp högerarmen med hjälp av vänster hand. Svetten lackar, jag kämpar för att inte börja gråta och den tystlåtne doktorn fortsätter sin ultraljudsundersökning. Han vill ha så bra bilder som möjligt.
Det är över ett år sedan smärtorna i axeln och armen började, troligtvis för att jag var något überflitig på jobbet. Enligt uppskjutningsprincipen - det är nog inte så farligt, det går nog över snart - sökte jag inte hjälp förrän efter semestern. Diagnosen blev en sannolik inflammation i en slemsäck i axeln alternativt nerver i kläm. Fick kortisonsprutor men blev inte nämnvärt bättre och ortopedläkaren började misstänka s.k. frusen skuldra varför jag fick remiss till en ultraljudsundersökning. Men innan dess kom fallet i den snorhala yttertrappan hemma hos mor och far. En redan sargad högeraxel/arm som reflexmässigt grabbade tag om trappräcket och fick ta emot 75 kilo Sääf som föll handlöst nedåt. Det gjorde rätt ont, om jag får säga det själv.
Åter till ultraljudsunderökningen; när doktorn är klar tar jag på mig på överkroppen. Fortfarande svettig och med tårar i ögonen väntar jag på att han ska bekräfta min frusna skuldra. Men han säger istället att nästan alla senor i axelregionen är - om än inte av, så - illa skadade, och att det bra om jag tar det lugnt. Jo, visst ska jag ta det lugnt. Vad annars?
Fjorton dagar senare och jag börjar bli rätt sliten. För ont för att sova bra, för ont för att orka vara. Jag är som en liten döskalle mellan trötthet och smärtor. Jag har nått stadiet bortom rädsla, för jag orkar inte vara rädd något mer. Men kan jag inte få tillbaka min lilla värld igen?
Imorgon ska jag till ortopedläkaren och hoppas så innerligt att... att? Jag vet att min fantastiske doktor inte kan uträtta underverk men jag hoppas att han har svar på frågan: Vad händer sen?
Sändningsfrekvensen för mitt bloggande blir – av förståeliga skäl - något lågfrekvent ett tag framöver. Men jag kommer igen. Vad annars?
Måndag 15 feb 2010, 20:25
På insidan av ytterdörren har fastighetsägaren satt upp en lapp med en varning för istapparna som hänger ned ifrån hustaket. Det är ju bra att få reda på det, självklart, men jag förstår inte riktigt hur man ska kunna undvika istapparna? Öppna på glänt och kolla uppåt innan man går ut? Använda störtkruka?
Lite varmare än istappsväder var det när sydafrikanen Charl van der Berg valdes till Worldwide Mr Gay.
Publiken skrek och hejade när deltagarna poserade i minimala kläder, fjäderplymer eller cowboyutstyrsel… Målet med själva tävlingen är att vaska fram en global förebild, en person som kan bidra till att unga män blir bekväma i sin sexuella läggning.”
Citat BT 2010-02-15
En global förebild i stringkallingar, fjäderfäbjäfs och cowboyhatt som inspirationskälla för att bli bekväm med sin sexuella läggning... jahapp.
Söndag 07 feb 2010, 11:52
”Frihet är det bästa ting” skrev biskop Tomas år 1443. Texten är en hyllning till Engelbrekt Engelbrektsson. 567 år – mer än ett halvt årtusende – senare tycks det mig som att ju mer frihet vi fått desto ofriare har friheten blivit. Frihet från förtryck och orättvisor är det bästa av ting, men frihet i form av valfrihet… ibland blir det bara för mycket av det goda.
Frihet är det bästa ting,
som sökas kan all världen kring,
för den, som frihet kan bära.
Vill du vara dig själver huld,
så älska frihet mer än guld.
Med frihet följer ära.
Vers 1 ur Frihetssången
Alla dessa val stjäl av min tid och urholkar därmed min frihet. Exemplifierat i sin enklaste form; stormarknadernas enorma urval av matvaror. Jag vet vad jag vill ha men det gäller att hitta just den vara jag vill ha bland x antal andra liknande varor av olika märken, vilka alla vill synas mest på hyllan. Att behöva lägga tid på att leta mat, känns i sammanhanget snudd på absurt. Jo, jag kan välja att gå till en mindre butik men de har inte alltid det jag vill köpa.
Nu är det ju inte bara mat som ska väljas och väljas bort, Alla TV- och radiokanaler, konserter, tidningar, allt man vill se/höra men som man missar, det är måhända långsökt men ändå ofrihet. Jag vill se/höra så mycket men det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna hinna med allt jag vill.
Jag råder nu dig, hav frihet kär,
om du kan märka vad frihet är,
hon är ej god att mista.
Frid och frälse drager hon hem,
hugnad och glädje allom dem
som skylas under hennes kvistar.
Vers 4 ur Frihetsvisan
Viktigare än att ”tvingas” välja vilken mat man ska köpa, vad man vill lyssna/se på, är val av elbolag, vårdcentral, hemtjänst om man är gammal och/eller sjuk, och i vilka fonder vi ska placera delar av vår pension i. Men hur många orkar bry sig? Vem har tid i dagens multimegaval-samhälle när valen i sig tar en jäkla massa tid att jämföra och ta ställning till?
När det gäller några av de viktigaste valen, d.v.s. val till riksdag och EU, är det allt färre som bryr sig och genom att inte bry oss inskränker vi friheten att påverka. Och det är riktigt sorgligt.
Det är som om alla dessa val har urholkat den frihet som ligger i att välja. Man försöker göra bra val. Lyckas ibland men lika ofta ger man upp eftersom det är så svårt att hitta rätt bland - ett inte sällan svåröverblickbart - valspektrum. Frihet är det bästa av ting men frihet anno 2010 känns frustrerande. Men så är det nu en gång att för mycket och för lite skämmer allt.
Frihet är en säker hamn,
det visar frihet med sitt namn
dem som henne kunno lyda.
En hamn vär för vind och våg,
frihet beskärmar både hög och låg,
ty bör man frihet pryda.
Vers 5 ur Frihetsvisan
Lördag 30 jan 2010, 12:52
Katt-Asta har fått en lillebror, eller nästan i alla fall. Mor och far har skaffat en ny katt, ännu så länge namnlös. Sture, Frasse, Mysen och Simba är några av förslagen.
Asta bryr sig inte nämnvärt om varken namngivning eller den lille. Hon följer sina vanliga rutiner på dagis hos min mor. Trippa från bilen, skaka på tassarna för att det är kallt. In i värmen och fort som tusan springa upp till andra våning. Hoppa upp i fönstret i brorsans gamla rum. Ägna en kort stund åt spaning från ovan och sedan gå och lägga sig och sova. Inte utan att man skulle vilja anamma en del av Astas sovvanor så här i vintertid. Alltnog, solen verkar vara tillbaka, det är bara att tacka och ta emot. Och i väntan på ännu ljusare tider ska jag glädja mig åt både Asta och den bedårande, lille nykomligen - djur är solar året om.
Tisdag 26 jan 2010, 19:37
En smula kräftgång i bloggandet men det onda i axeln består och doktorn har nu ställt diagnosen frusen skuldra. Låter ju tjusigt, känns för jäkligt och timmarna med datorn får därmed stryka på foten.
Jag tror inte att Is-Persson hade kunnat tina min skuldra, han var ju så att säga intresserad av det motsatta - läs min käre fars isiga gästblogg så förstår ni vad jag menar.
Bosses gästblogg
Så besvärligt som allting blir om kylen eller frysen pajar. Kaos, maten förstörs, och tänk bara på all denna oxfilé som årligen går till spillo när svenskarnas frys brakar ihop. Igår hade man ingen frys och kylskåpet bestod för det mesta av ett skafferi. Om än inte oxfilé så slängdes få matvaror och det som slängdes hamnade i en särskild tunna som fanns i sophuset - som grismat.
Povel Ramel undrade i en av sina visor ”Varför är där ingen is till punschen?” Vad Povel skrev om, kan kanske verka underligt för den yngre generationen, men is var absolut inget att ta för givet – i alla fall inte när det var plusgrader utomhus.
Is-Persson – som iskarlen hette i Borås – var den som försåg restaurangerna och de mer burgna kretsarna med is till både punsch och grogg. Han körde ut isen med sin lastbil och sedan förvarade köparna isen i en s.k. isbox.
Under vårvintern tog Is-Persson upp sina isblock ur Byttorpsjön. Blockens storlek var ca 50x50 cm och ca 20-30 cm tjocka. I den norra ändan av sjön hade han en inhägnad där isblocken förvarades under våren, sommaren och hösten – ända tills det gick att såga upp ny is igen. Isblocken låg under ett lager av sågspån, inte ett och ett utan i staplar som vardera var minst två meter höga.
Vi grabbar hade en hobby. Vid första isen som bildades så bröt vi upp tunna issjok, dessa lades i vedboden under sågspånet. Om inte pappa hade trampat på det under vintern när han högg ved, så kunde man malla (vara kaxig) med att man minsann hade is till midsommar.
Vad var det som gjorde att ett tunt lager is kunde skydda från smältning under så lång tid? I dag så vet jag inte hur tjock isolering man skulle behöva ha, för att uppnå samma resultat. Jag skulle gärna vilja ha det, men har fortfarande inget svar på frågan: varför höll så lite kallt, så länge?
Söndag 24 jan 2010, 11:56
Snett framför mig i matvaruaffären går två tjejer i 18-20-årsåldern.
- Och vet du, smackar den ena tjejen. Nu säger dom att jag måste börja betala hemma.
- Va!!! utbrister hennes kompis.
Det där ”Va” får ett eko i Grand Canyon att te sig som en piss i havet, och jag känner hur ilskan stiger inom mig.
Det är väl själva tusan att föräldrar ska envisas med att kräva betalt av halvvuxna och vuxna barn som bor hemma. Att dessa föräldrar inte fattar att hemmaboende i åldersgruppen 18 år och uppåt är oerhört kostnadseffektiva, ja snudd på gratis i drift. Det är inte förrän sagda ålderskategori flyttar hemifrån som utgifterna – på något magiskt sätt – poppar upp i det nya boendet. Ska detta verkligen vara så svårt att förstå!?
Istället för att kräva betalt borde alla dessa snikna föräldrar inse fakta och sluta tjata. Ja, varför inte istället betala en viss summa per månad för ynnesten att få köpa och laga mat, tvätta kläder, städa, betala hyra, el, TV-avgift, försäkringar etc.
Själv funderar jag på om jag ska ta ett snack med mina föräldrar. Lägga fram det här med kostnadseffektiviteten och utifrån detta argument kräva tillbaka det som jag betalade när jag bodde hemma. Kanske vore idé att göra det vid fikat i eftermiddag.
Söndag 17 jan 2010, 12:13
En gång för ett år sedan svarade jag av misstag, men jag lärde mig i alla fall telefonnumret den gången. Memorerade ordentligt för att inte göra om samma misstag. Det är ett försäkringsbolag som vill att jag ska gynna dem och därför ringer de väldigt ofta till mig. Jag har inte lust att gynna dem och därför har jag inte svarat sedan den där gången för ett år sedan.
Jag fattar inte att de orkar hålla på. Hur ser planeringen ut?: Elenor Sääf? Jaså hon har inte svarat i år heller. 12 år sedan sist, säger du. Hmm, vi fortsätter. Ring varannan timma. Dygnet runt. Öka antalet ringsignaler. Någon gång måste hon ge upp.
När det missgynnade försäkringsbolaget ringde i torsdags, kände jag att nu får det ta mig tusan vara nog. Resolut lyfte jag på luren och lade på den direkt igen. Ha! där fick ni.
Jag hann inte mer än vända mig om förrän det ringde igen. Ännu mer irriterad, upprepade jag åtgärden, lyfte luren, slängde på luren. Vid tredje påringningen tog jag i så det tjongade i telefonen (en av anledningarna till att jag älskar min väggfasta telefon. Slänga på luren i örat med en mobil; blaha, blaha.). Jag var väldigt nöjd med min insats. Nu skulle väl budskapet ändå gå fram.
I fredags ringde jag till min faster för att fråga om vi skulle simma, och jodå, självklart skulle vi det. Sedan undrade hon varför jag hade slängt på luren i örat på henne i torsdags. Två gånger till och med.
- Jo, ehh, kära faster... jag ehh, trodde att det var ett försäkringsbolag som... ditt telefonnummer var ju så likt och.... Jo, jag ska lära mig ditt nummer. Jag lovar.
************************************************************************
P.S. Hittade en i sammanhanget intressant sida på nätet - Vem ringde.se.
"Telefonnummer som telefonförsäljare och opinionsundersökare använder finns oftast inte på webbplatser som eniro.se eller Hitta.se. Men på Vemringde.se kan alla registrera sådana samtal och samtidigt få information om vem som ringde..."
Här är en länk till Vemringde.se. D.S.
Måndag 11 jan 2010, 21:55
Om - jag säger om – jag varit med i Adolfs supportergrupp, hade höger arms uppsträckning underkänts. Doktorn tror att några nerver har hamnat i kläm. Själv misstänker jag att en bindgalen knivbegåvning inkarnerat i min överarm och av ren lusta hugger till när jag rör armen åt ”fel” håll.
Jag längtar verkligen efter att kunna sova på högersidan, det är väl två månader sedan sist. Längtar efter att kunna stoppa ned linnet i byxorna med högerarmen, lyfta med högerarmen, växla bilen utan att det gör ont, etc. Bara detta vardagliga.
Jag tycker själv att jag är Esther Williams II, men i fredags var jag mer som en baddräktsklädd Kapten Zoom - vänsterarmen rakt fram som styrarm, högerarmen vikt in över bröstet. Mycket liten Esther-faktor och jäkligt surt att tvingas inse försämringen sedan sista simtaget år 2009. Jag fick inte ens upp högerarmen på en frigolitbräda. Att jag skulle klara av att simma mer än några hundra meter tedde sig rätt utsiktslöst.
Trötta tankar är portförbjudna när jag simmar men likväl lyckades dylika nästla sig in i mitt medvetande under simturen. Tänk om jag inte blir frisk igen. Tänk om jag inte kan behålla mitt jobb. Tänk om jag måste operera mig. Tänk om en massa annat vedervärdigt.
Sedan noterade jag att min faster, alltså Esther Williams den äldre, hade fått ett försprång under tiden som jag grottat i undergångstankar. Förvisso brukar hon fuska och gå på botten på den grunda sidan, men att bli ifrånsimmad – där gick gränsen. Här skulle tävlas.
Jag ökade takten och tänkte på Christoffer Lindhe, den unge killen från Ulricehamn, han som blev av med båda benen och en arm i en tågolycka för några år sedan. Att han minsann fortsatte simma och till och med blev sexa i OS/Parolympics. Om han kan simma med bara en arm så kunde jag fräsa på och simma med två ben.
Mer än lovligt fåntrattig tänkte sedan på hur jag skulle ta mig ut i ett OS. Fast sedan kom jag på att jag faktiskt bara är tillfälligt satt ur spel. Och då får man inte vara med i OS/Parolympics. Inte ens om man hävdar att man heter Esther Williams II.
Jag hann precis ikapp (nåja, nästan i alla fall) min faster innan det var dags att klappa i kaklet med Kapten Zoom-kardan. 1 000 avverkade meter och en go bastu senare befann jag mig i bästa fåtöljen i mitt hem. En kelsjuk Katt-Asta i samma fåtölj, strup-svalkning medelst en trekommafemma samt inmundigande av salta bildäck, Dumlekolor, kex, ost, marmelad. Ahhhhh. Trots sporadiska känningar av den inkarnerade, bindgalne knivdåren i armen, kändes livet rätt gôtt ändå. Jag hade lyckats genomföra något jag inte trodde att jag skulle klara av.
Att vilja men inte kunna och ändå lyckas. Inte samma sak som att vara med i OS som Esther Williams II, men underbar seger. Hoppet lever.
Söndag 03 jan 2010, 20:30
Idag skriver vi den tredje januari anno 2010. Igår var det grupporgasmens dag hos vissa intresseorganisationer. Sammanlagt hade cirka 12 000 jägare registrerat sig för att skjuta 27 vargar, bl.a i Västra Götaland.
Ett citat från en artikel i gårdagens Aftonbladet:
Enligt riksdagens beslut ska det inte finnas fler än 210 vargar i Sverige. Anledningen är bland annat att det svenska vargbeståndet hotas av inavel och därför tillåts vargjakt mellan den 2 januari och 15 februari…
Ja, det blir antagligen mindre inavel med färre vargar. Det verkar logiskt att dessa cirka 12 000 jägare känner till vilka vargar som är mest inavelsbenägna. Vilka vargar som är mest lämpade att skjuta för att hindra den fria spridningen av inavlade gener.
Om någon betvivlar vad inavel kan ställa till med, fråga gärna den vitskäggige i nattsärken. Han om någon borde ju veta. Pula fram Eva ur Adams revben, där bedrog snålheten allt visheten. Nog hade det varit bättre att trolla fram nån Sture och Britta och Allan och Greta och några till, spridit gracerna en aning så att säga. Tänk vad mycken inavelsk dumhet vi hade sluppit då.
Lördag 02 jan 2010, 14:47
Tjugohundratio eller som många också säger; tvåtusentio. Lite så där petitessaktigt och inte så lite språkordningsamt, funderar jag på hur många år ytterligare som folk kommer att säga tvåtusen + ett årsnummer. Antagligen bortom min levnadstid men full rimligt att några av Sjuhäradsbygdens första nykomlingar får uppleva år tjugoetthundratio, antagligen förkortat till tjugoett-tio. Eller kommer man även då att uttala med tusental, som år tvåtusenett-tio till exempel?
En som definitivt inte bryr sig om hur man uttalar år - eller tid överhuvudtaget - är Katt-Asta. Och det är sådan man skulle vara. Leva med oanade sekunder, minuter, timmar, dygn och år som utgångspunkt. Sova mycket när det är kallt och mörkt ute. Gôtta sig och vara mer vaken när det är varmare tider.
År och tid är just bara en mänsklig uppfinning. Vi fyller år det och det datumet, är si och så gamla. Händelse X tilldrog sig år Y. Just på dagen för X antal år sedan slutade krig Z. Oj, nu har vi varit ihop i X antal år. Infinna sig i tid. Vara försenad. Komma för tidigt.
År har ingen betydelse för att kunna njuta av livet men vi skulle ändå inte kunna leva utan tideräkning. Datera en faktura och sätta ett förfallodatum. Ett datum och klockslag för ett bröllop eller en fest. Datum och tid för när planet går till den efterlängtade semestern. Jobba åtta timmar per dag. Hela samhället skulle vara en enda röra om vi inte hade de där överenskomna siffrorna att luta oss mot.
Tid är på gott och ont men ingenting att göra något åt. Bara att leva så gott man kan. Det sistnämnda förstås lättare sagt än gjort i ett samhälle där tid anses som en bristvara.
Min kära Katt-Asta befinner sig för tillfället sovandes i min säng. Jag är inte helt förtjust över att hon intagit huvudändan av sängen. Men så tänker jag att år tjugohundratio bara är i sin linda. Tolvslaget mellan 2009 och 2010 inföll ju alldeles nyss, årskiftet vilar över oss ännu något dygn. Det känns fortfarande högtidligt och då kan Asta gott få sova vidare på förbjudet området. Som om min lilla snusande katt-tös skulle bry sig om vilket år det är.
Torsdag 31 dec 2009, 00:03
Mindre än ett dygn kvar till 2010 och därefter upphör kontrollskatte-
märkena att existera. Möjligtvis saknat av någon, dock inte av mig.
September 1981, en ordinär brittsommardag och jag ska köra upp som privatist. Uppkörningsläraren infinner sig och det är ju mindre kul eftersom han är känd som en riktig översittartyp. Alla körkortsaspiranters sistahandsval. Helst vill dåtidens boråsungdomar köra upp för sympatiske Åke eller att det kommer någon vikarie från Göteborg. Sådan tur har jag alltså inte.
Några inledande artighetsfraser och sedan tar uppkörningsläraren en inspektionsrunda kring pappas Volvo 245. Han intensivstuderar kontrollskattemärket och stegar sedan tillbaka till mig.
- Den där bilen sätter jag mig inte i. Det är fel på skattemärket.
- Ja pappa har förväxlat skattemärket på bilen med skattemärket på släpkärran. Men jag har ett papper från Länsstyrelsen som visar att det är okej och…
- Jag sätter mig inte i den bilen. Du har 30 minuter på dig att ordna en ny bil.
- Ja men jag kan ju bevisa att…
- Du har 30 minuter på dig. Sedan vänder han på klacken och går därifrån.
Var mans mobiltelefon existerade inte ens i drömmarna 1981 så det är bara att traska in till TSV:s (Trafiksäkerhetsverket) kontor, låna telefonen, ringa till pappa och be om hjälp. Min käre far ordnar så jag får låna en bil av en bekant till honom. En diesel-Golf med några år på nacken och den är väl som vilken bil som helst, förutom att man – jämfört med en bensinare - ska ha lite högre varv innan man växlar upp. Innan uppkörningslärarens stipulerade halvtimma är till ända, hinner jag med ett varv runt kvarteret för att lära känna Golf-dieseln.
Ja, det var nervöst att köra upp i en bil jag aldrig suttit i tidigare men när inspektorn kommer ut på gården känner jag mig ändock en smula triumfatorisk:
- Duger den här då (gubbjävel)?
Bror Duktig kollar skattemärket och säger sedan åt mig att göra en fullständig säkerhetskontroll. Det är sådant där man har fått lära sig på teorilektionerna, kolla blinkers, rycka i däcken, etc.
Jag påbörjar min besiktning och ibland ska man ha tur. En bekant till uppkörningsläraren råkar passera och de ställer sig och sladdrar. Jag fortsätter min besiktning och turen kommer till vänster bakblinkers. Den är stendöd. Tusen tankar genom skallen, men tankar är till för att sorteras och jag inser att det inte är läge att meddela fakta. Scenariot där uppkörningsläraren får för sig att göra en egen besiktning, där bestämmer jag mig för att spela korkad blondin:
- Nää, Alltså blinkersen funkade ju alldeles nyss. Jag förstår inte…
Jag tar ännu ett varv runt bilen, rycker i däcken en extra gång för att visa hur påläst jag är, talar om att jag har gjort en fullständig säkerhetskontroll och sedan kör vi iväg.
Efter sedvanlig motorvägskörning, uppvisning av parkerings-
skicklighet, högerregelsuppfattning, etc. får jag äntligen köra tillbaka till TSV. Väl där skriver inspektorn på en lapp, muttrar något och lämnar lappen till mig. Sedan vänder han på klacken och går därifrån. Kvar på gården står jag och vet inte om jag har fått mitt körkort eller inte. Jag läser på lappen en gång, två gånger och tre och sedan kommer jag fram till att jag nog har fått körkortet i alla fall. Inte helt säker, men ändå, sätter jag mig i Golfen och kör iväg. Det är inte bara den underbara känslan av att få köra själv som får mig att jubla. Att ha dragit en dumdryg översittartyp vid näsan, känns snudd på lika gôtt.
Söndag 27 dec 2009, 22:53
Livet är oförutsägbart, och min gode vän Reine dör den 10 december. Någon vecka senare hålls begravningsgudstjänsten och jag har så svårt att förstå att Reine ligger i en kista några meter ifrån där jag sitter. Jag lämnar min röda ros till Reine, gör som brorsan och stryker farväl några gånger på tyget som är draperat kring Reines kista.
När jag kommer hem efter begravningskaffet upptäcker jag små knoppar på min orkidé. Den har börjat ge liv åt något nytt utan att jag har märkt det. I sig inte extraordinärt udda att en orkidé blommar, de brukar göra så mellan varven. Men just den här orkidén fick jag av Reine för några år sedan och den har inte blommat på över två år. Den har stått där i sin kruka och sett rätt trist ut med tråkmörkgröna, hängande blad.
I ungefär samma stund som Reine lämnar jordelivet, påbörjar alltså den orkidé jag en gång fick av honom, sin förvandling från tråkgrön till oöverträffat ljuvligt. Måhända bara ett sammanträffande men det behöver jag inte tro på. Jag tror hellre att det är en hälsning från Reine, mest för att allt liv är så oförutsägbart.
Fredag 25 dec 2009, 13:44
Vi katter är ju kända för att kunna sova mycket och min totala vakentid under den kalla årstiden är, få se här nu, prrr… en timma ungefär. Jag avstod lätt från att fira julafton igår. Rullade ihop mig i en säng hos hyresvärdinnas föräldrar och det var underbart att ha ett helt hus för sig själv. Ingen tramsig hund som sprang och flåsade och försökte mopsa sig, ingen som tyckte att jag skulle gå ut i minusgrader för att, som det heter, Asta måste gå ut och vässa klorna och få lite frisk luft.
Ja, inte vet jag vad som hände på det där julfirandet, jag låg ju som sagt var och sov, men hyresvärdinnan verkade nöjd i alla fall. När vi kom hem senare på kvällen packade hon upp sina julklappar:
* Grodor till grodsamlingen. Löjligt.
* Lôiga och pinsamma innetofflor för att hon är så frusen. Hon får tofflor samtidigt som en stackars liten katt, ska tvingas ut i kylan för att få frisk luft. Bah!.
* Påslakan, purépress och ljuslykor. Äntligen något vettigt.
* En schal. Grön förstå och den fjantade hon omkring här med i lägenheten när vi kom hem. Stod och kråmade sig framför spegeln och tyckte att hon såg helläcker ut.
* Dagkräm. Puran Formula, Acno-Lift Creme for impure sikn 25+. En fin omskrivning för kärringkräm.
* Och så det mest skrattretande av allt, ett presentkort på en skönhetsbehandling. Ha, ha, ha, snacka om att tro på tomten.
Okej då, jag kände mig faktiskt lite avundsjuk, i alla fall en kort stund. Värme och gemenskap och skratt är ju något åtråvärt. Men sedan tog jag mitt förnuft till fånga. Hemska tanke; tänk att bli störd i min goa sömn av skratt och stoj. Verkligen en hemsk tanke.
Det enda jag riktigt ärligt kan säga att jag missade var den där fånige hunden och hans superlöjliga julklapp, en gummitunga. Det ska vara en pinsam hund till att springa omkring med en lång gummitunga i munnen – och tycka att det är roligt.
God fortsättning önskar
Katt-Asta
Torsdag 24 dec 2009, 14:54
Två dagar före julafton och jag letar vit choklad till lyxkakan som jag ska bidra med på julafton. Jag behöver fem chokladkakor och i affär nummer 1, tar jag de sista två kakorna som ligger på hyllan. I affär nummer 2 och 3 är den vita chokladen slut och jag tänker att det är en dag imorgon och då kan jag köpa min choklad.
Dagen före julafton, jag åker iväg för att köpa mer vit choklad. Affär nummer 4, vit choklad tycks vara åtråvärd julen 2009. Affär nummer 5, äntligen får jag napp. Jag tar en extra kaka om något skulle gå på tok (läs: så jag kan vräka i mig själv).
Jag är van att baka men följer ändå receptet till punkt och pricka och kakan ser jättefin ut när jag plockar ut den ur ugnen. När den kallnat är det dags att lägga på glasyren. Jag vänder på kakan och upptäcker att den är ”rå” inuti. Vad annat att göra än att sätta på ugnen igen? Efter mer än 40 minuter verkar kakan ha stelnat och jag tar ut den. En stund senare tag jag mig en provsmaksbit ochdet smakar bara bara fel, fel, fel. Riktigt anskrämligt och den som tillverkat receptet borde ha smisk på fingrarna för detta tilltag.
Jag funderar ett slag på att baka en ny kaka som idag, d.v.s. på julafton. Vid 23.00-tiden kommer jag på att jag inte vill stå och baka på julafton. Nya tag och nytt recept och den här gången lyckas jag. Klockan hinner passera midnatt när jag ringlar vit chokladkräm över en min kaka. Det doftar ljuvligt i mitt kök.
Julafton och om en stund är det dags att åka iväg och fira jul tillsammans med familjen. Det blir i all enkelhet men med julklappar förstås. Jag älskar att ge och få julklappar. En del kallar det för att man bara byter pengar men finessen ligger ju i överraskningsmomentet. Att ge något till någon som denne någon inte visste att han/hon behövde. Att se någon annan bli glad och att själv få bli glad över en julklapp från någon man tycker om.
Efter julklappsutdelningen är det så dags för kaffet och självklart kommer jag att tala om under vilka vedermödor lyxkakan på bordet har tillverkats. Och ve den som ens knystar om att min lyxkaka smakar något annat än gudomligt.
I övrigt önskar jag er alla en riktigt God Jul.
Söndag 20 dec 2009, 11:47
Varje dag, på väg till och från jobbet, passerar jag en kyrkogård och för tillfället pågår det grävningsarbeten där. Små och stora maskiner gräver i den branta slänten utanför kyrkogårdsmuren. Min nyfikenhet är medelhög men förstås vill jag ändå veta resultatet av grävningarna. Fram till dess ägnar jag mig åt spekulationer.
Nu i veckan har jag gissat på att man utför något slags dräneringsarbete, men varför har de då gjort en avsats mitt i slänten?
För två veckor sedan spekulerade jag i om man tänkt anlägga en gångbana mitt i slänten. Fast det verkade rätt onödigt eftersom det finns en gångbana nedanför. Men å andra sidan, gångbanor kan man ju inte få för många av.
Veckan dessförinnan funderade jag i termer av:
Aha! Borås växer, kyrkogården börjar bli för liten. Aha! man bygger ut. Fast... ehh, det går ju inte. Man kan ju inte lägga kistorna i en slänt för då kanar ju folk ned mot fotändan och så kan man ju inte ligga. Undrar förresten om man måste ligga på rygg? Jag till exempel sover ju aldrig på rygg. Pappa tycker att mina funderingar är konstiga, men tänk om man hellre vill ligga på sidan… får man det?
Det verkar som om arbetet börjar lida mot sitt slut och teorin om nya gravplatser har jag lagt på hyllan. Gångbana verkar heller inte så troligt, lutar alltså åt en dränerande insats. Hoppas det händer något spännande med grävningarna på måndag, så att jag får nytt bränsle till mitt spekulerande.
Söndag 13 dec 2009, 18:21
Väninnan Christina som går på låtskrivarkurs ringde för några veckor sedan och frågade om jag kunde skriva en text till en jullåt. De hade nämligen fått i läxa att tillverka en julsång på Christinas kurs.
- Det kan jag väl göra bara du inte skriver nåt’ som påminner om Tänd ett ljus med Triad. Patetisk smörja.
Sedan öste jag mer galla över Tänd ett ljus och Christina höll med.
- Kommer du ihåg Housemartins förresten? frågade Christina.
- Ja, det var dom med Caravan of Love.
- Precis. Det kan inte ha diffat mycket mellan att Housemartins släppte sin låt och Tänd ett ljus. När Natan (en kompis till Christina, min anm.) fick höra Tänd ett ljus första gången sa han bara: Jävla Housemartins. Och det säger ju allt.
- Fast jag avskyr Caravan of Love nästan lika mycket som Tänd ett ljus.
- Men den är ju bättre.
- Jo, jo, men när jag bodde i min första lägenhet… tjejen som bodde under - varenda jäkla gång hon kom hem på fyllan spelade hon Caravan of Love. På högsta volym. Det hjälpte inte hur mycket jag bankade med saker på golvet och hoppade så hennes taklampor svajade, puckot bara fortsatte spela.
- Det är så hänsynslöst att göra så.
- Ja, särskilt när hon någon gång kom hem mitt i veckan och jag skulle jobba dan efter. Fast jag hämnades, hehe. Jag började skaka mina trasmattor ner över hennes balkong. Ibland hade hon hängt ut sin tvätt, det var en extra bonus.
- Innovativt.
- Mmm. Så du vet vad som gäller. Allt som liknar Tänd ett ljus och Caravan of Love är bannlyst.
- Självklart.
Sedan dess har Christina knåpat ihop en låt och igår lade jag sista handen vid texten. Ironiskt nog och utan att jag ens reflekterade över det, började jag min text med att jag tänder ett ljus.
Jag tänder ett ljus,
denna rofyllda morgon.
Snön faller lätt,
flingorna yr.
På bordet stå krubban
med Jesus som slumrar.
Granen är pyntad.
Julafton gryr.
Doppet i grytan,
och julegröt.
Den hemgjorda glöggen
och knäcken så söt.
Och barnen som väntar
att det ska bli kväll.
För då kommer tomten
till den som varit snäll.
I fjärran hörs ljudet
från kyrkornas klockor.
En mässa i midnatt,
människors bön.
Jag vandrar i natten
och flingorna faller.
Jag lämnar ett spår
av en ängel i snön.
Doppet i grytan,
och julegröt.
Den hemgjorda glöggen
och knäcken så söt.
Barnen har lagt sig,
men väntan består.
Ty tomten har lovat,
- Vi ses nästa år.
Lördag 12 dec 2009, 20:01
Igår var jag och åt julbord på Gastronomi 11 här i Borås. Ett ställe som jag aldrig varit på förut.
Som vanligt var jag sen hem från jobbet och förlorade därmed 20 minuter i min planering. Hämtade Katt-Asta från dagis och tog mig en kopp te när jag kom hem. Efter tekoppen unnade jag mig – helt enligt planerna – en stunds vila i sällskap med ett avspänningsband:
Sätt dig eller lägg dej för en cirka 20 minuters lång avslappning. Ge dej den här stunden av avspänning för att ladda upp dina batterier. Ta nu ett djupt andetag in, och andas ut och slappna av och känn att du sjunker in i dig själv…
Det händer ibland att jag somnar till mina avslappningsband men jag brukar alltid vakna när bandet är slut och kassettspelaren stänger av sig. Igår small jag av ordentligt. Den planerade 20-minutersavslappningen blev istället 50 minuter. Totalt 1 timma och 20 minuter back. Inte bra.
När jag insåg fakta blev det fart in i duschen, följt av snabba hårfixet och dito sminkning. Försökte lugna mig med att sällskapet trots allt bestod av 21 personer till. Att det är nog inte skulle märkas så mycket om jag slank in lite sent. Folk går väl och sätter sig vid bordet och tar en öl, kanske till och med börjar äta, resonerade jag.
Väninnan Annika kom och hämtade mig och väl ute i bilen insåg jag att jag inte hade ett öre på mig och dessutom glömt mina glasögon. Snabbt som tusan sprang jag tillbaka för att hämta glasögon och stålar, då ringde arbetskamrat Anders:
- Hallå. Jag kommer. Flås, flås. Jag har glömt mina glasögon. Tar de någon garderobsavgift?
- Ingen garderobsavgift. Du går in på framsidan och sedan är vi på sjätte våning.
- Okej. Hej då.
Väl framme fick jag försöka tre gången innan jag fick till det med portkoden. Sedan trycka, trycka, trycka på hissknappen, spana upp i hisstrumman och hissen verkar seg, lika bra att ta trapporna. Tredje våning, fjärde, femte och äntligen sjätte. Ta ett djupt andetag och: Hej allihop och flås, flås. Jag råkade somna och… Ojdå, var det abonnerat bara för oss? Jag trodde att det skulle vara en massa andra människor också.
Flås, flås och svettfläckar i armhålorna och nämen hej chefen och hälsa, hälsa, god dag på dig Lars, nämen se Jörgen och David, och vad trevligt att se dej Anders… Va? Hur det känns när alla står och väntar på en? Ehh, nja, hm alltså… äsch, jag bara small av, men tusan vilken go tupplur. Hej Marika och hälsa mer och hälsa på kända och några okända. Undrar om svettfläckarna fortfarande syns? Diskret besiktning och nej, fortfarande inte läge att höja armarna i skyn.
Sedan presenterade kockarna sig själva och maten och en viss tvekan uppstod kring vem som skulle vara mest glôpen och hugga in först. Någon blev det till slut i alla fall.
Vilken mat alltså, mumma även för mig som varken äter kött eller sill. Och godisbordet, en våt dröm för ett kak- och godismonster. Hemlagad pistagefugde, mormors kringlor, mashmallowskola, ostkaka, jordgubbesylt och en massa annat gottigottgott. Två godisrundor blev det. Okej då. Tre godisrundor.
Det som måhända var bäst, var att vi var så få. Jag har verkligen gruvat mig inför julbordet. Fasat över att det skulle vara en massa okända människor på det där Gastronomi 11. Okända och fulla människor som skulle nysa på, och pilla i, maten och att någon av dom då skulle ha svinis. Jag hade i och för sig gjort upp en plan för detta också, jag skulle bara äta mat med skal på, som klementiner och kola i papper. Med tanke på att jag verkar vara inne i en dålig planeringsfas, var det verkligen bra att stället var abonnerat och att vi var ett så litet sällskap.
Tisdag 08 dec 2009, 20:51
Jag tänder ett ljus och går och tittar på min nummerpresentatör, jag vill veta när Reine ringde sist. Den elfte oktober klockan 19.59. Var det verkligen så länge sedan? Nej, det stämmer inte. Jag rekonstruerar veckorna och minns då att det var jag som ringde sist. Det bör ha varit för fyra veckor sedan.
- Tjena Bofsen.
- Åh, är det hon som ringer nu igen.
Bofsen… tja vi jobbade ihop mellan 1980 och 1990. Reine var arkitekt och hade också hand om pärmarna med Bostadsstyrelsens författningssamling, BOFS. Rätt naturligt att få heta Bofsen då.
- Läget Bofsen?
- Ja, jag ska ju ändå dö snart.
- Skit i det nu. Det kan ju lika gärna vara jag som dör först. Har du hört något från Tore på sistone?
- Tore är dööööd.
- Ja men han kanske går igen. Tar sig in i din lägenhet och petar i din skivsamling och snor dina Tore-bilder.
- Typiskt fröken Ellen att säga så där. Trams-Maja.
Tore Skogman; klämkäckhetens urfader och tillika min och Reines ultimata driftkuckuobjekt. Jag gjorde Tore-kollage av bilder från veckotidningarnas hemma-hos-reportage och förärade Reine med mina innovativa kollage. Tore i olika situationer, t.ex. med ett kakfat i händerna och fru Skogman på en armslängds avstånd. En hudfärgad Penol-tuschpenna kan uträtta underverk: Tore med ett kakfat i händerna och på kakfatet en ådrig köttbult. Bildtexten något i stil med:
Det är inte bara min fru som står här i rummet. Hehe.
Förutom att vi jobbade ihop jag och Reine, delade vi också radio och kassettbandspelare. Kassettradion stod på mitt rum, vi hade varsinn uppsättning högtalare, en massa kassettband och Reine hade skurit ut djävular i neonorange klisterpapper och satt dem på kassettluckan. Själv hade jag bara ett klistermärke av Gyllene Tider på min ena skrivbordslåda.
I mitten av 1980-talet fanns ett radioprogram som hette ”Musik jag älskar att hata” med Gunnar Bernstrup. Folk fick skriva in och önska sina favorithatobjekt. Jag och Reine skrev förstås och önskade - minst fyra gånger var. Jag ville att Gunnar skulle spela ”Va’ ball” (titeln säger allt) med Flamingokvintetten. Reine ville höra ”Säterjäntans lördag” med Lill Malmqvist (Sivs syster f.ö.). Reine fick sin låt spelad, jag fick det inte.
Vi pratade om Reine vid fikabordet i lördags, jag funderade över hur länge vi hade känt honom.
- Ja, jag lärde ju känna Reine redan i slutet av 60-talet, sa pappa. Både du och Torbjörn (brorsan, min anm.) har känt honom sen ni var små.
Brorsan berättade sedan om när han och Reine och en kompis till, åkte till Tyskland för att jobba. Vid överfarten till Tyskland frågade brorsan och kompisen Reine om han hade körkort, om han kunde köra bilen? Reine svarade att han hade körkort varvid brorsan och kompisen gick till baren och beställde öl. När färjan sedan lade till vägrade Reine köra brorsans Merca eftersom han inte körde kapitalistbilar. Så jäkla typiskt Reine.
Då för en månad sedan när jag pratade med honom var jag småsur för att han var så himla envis.
- Du behöver väl för tusan inte gå och blöda näsblod en hel helg. Du kunde väl ringt någon av oss så hade vi kunnat köra upp dej till lasarettet.
- Ja men jag är mycket piggare nu, jag har fått blodpåfyllning.
- Du är ju hopplös människa. Ska du få cellgifter sen'?
- Ja, när mina blodvärden blir bättre.
- Bara du blir bra så. Och jag kommer att skicka Tore på dej om du inte ringer nästa gång du mår dåligt.
- Tore är dööööd.
- Ja, ja, Tjafs-Bofsen. Men jag har faktiskt en del intressanta kontakter med andra sidan. Du måste lova att du ringer nästa gång.
Det där med nästa gång, vi visste ju alla…
Jag kollar på nummerpresentatören igen. Funderar en flyktig sekund på om jag ska radera Reines telefonnummer, men jag klarar inte av det. Jag går in i vardagsrummet och ser på alla fina tavlor som Reine målat till mig och det är då tårarna kommer.
I köket har mitt ljus hunnit slockna så jag tänder fler ljus för Reine. Ljus som ska leva långt bortom midnatt. Ljus för att jag vill att han ska hitta hem. Ljus för en fantastisk människa som aldrig förstod sin egen storhet.
Tisdag 01 dec 2009, 21:05
Köpte godis igår. Jämte mig stod några ungdomar, lika godissugna som jag själv. Bland han ba, hon ba och liksom, berättade den unga tjejen att hennes mormor hade dött och att hon (tjejen alltså) fått typ 50.000.
- Nu har jag 100.000, sade den unga tjejen, för jag hade 50.000 innan.
- Jag har också 100.000, svarade en av killarna. Fast jag får inte ta ut dom förrän jag är 25.
I bilen på vägen hem tryckte jag i mig salta bildäck och retade mig på snorungarna som hade skrutit om sina bankkonton. En känsla av meningslöshet infann sig. Varför slita häcken av sig för en lön som låg (ligger) 1000-lappen under det jag tjänade för 11 år sedan, samtidigt som några skitungar såg 100.000 papp som en självklarhet? Varför?
Efter ytterligare några salta bildäck rannsakade jag mig själv. Insåg det ovärdiga i att vara avundsjuk på några ungdomar som råkade ha mer pengar än vad jag själv har. Att det faktiskt inte var deras ”fel” att de fötts in i välbeställda familjer. Och framför allt var det inte deras fel att jag ”betalar” vad det kostar att drabbas av sjukdom, bli borta från arbetsmarknaden en tid och sedan tvingas börja om från början.
En Lonkakola hittade sin väg från godispåsen till min mun och jag tänkte att jag inte hade den blekaste aning om vad som väntade dessa ungdomar. Kanske någon av dem skulle bli sjuk precis som jag blev och i och med sparpengarna kunna dryga ut sjukersättningen och därmed känna en viss trygghet. Kanske att någon av skulle komma att skänka pengar till välgörande ändamål, eller ha dem som kontantinsats i ett hus, kanske slippa ta studielån, resa och se nya platser, starta ett företag, slösa bort dem på onyttigheter eller det värsta av allt - aldrig få bruk för sina pengar.
Två Dumlekolor senare var jag hemma och avundsjukan hade retirerat till hålan där den kom ifrån. Om än lycka och rikedom inte är något givet eller ens alltid går hand i hand, är det av godo att vara lycklig och rik. Men, också av godo att sköta sig själv och skita i andra. Avundsjuka gör alltid ont och har mig veterligt aldrig fått något bankkonto att växa.
Söndag 29 nov 2009, 14:26
Den här veckan har jag skrivit ett antal utkast som jag slängt i den digitala papperskorgen. Jag har haft massor av idéer i skallen: Det här ska jag skriva om, och det här kan bli en bra blogg. När jag sedan suttit framför datorn har det bara inte gått att överföra tänket till skrift.
Tankar är så ofullständiga, bara fragment av helheten. Själva vet vi ju vad vi menar, vi behöver inte tänka i detalj för att förstå - och tur är väl det. Det skulle bli outhärdligt att tänka så som man skriver eller talar.
En av veckans fragmenttankar var sägg-låra. Hade en massa smarta tankar om hur jag skulle blogga om just sägg-låra. Och sedan föll allt bara platt till marken. Det bidde så att säga bara en tumme kvar: Sägg-låra = ett obegåvat och alls icke ovanligt sätt för utsocknes – företrädelsevis från 08-land - att uttala Seglora. Sägg-låra kyrka på Skansen. Jodå.
Och hur avslutar jag den här bloggen då? En metablogg. En blogg om att inte få ihop bloggtankar in spe. Jag vet faktiskt inte. Vet bara att det är dags att vila hjärnan. Sluta att försöka och göra något annat som till exempel att hämta min bästa Jesus-krubba från förrådet. Placera ut Jesus, Maria, Josef, åsnan, de tre vise männen, kon, fåraherden och lilla lammet. Installera krubbelysningen och därefter bara ägna mig åt att glädjas över att julen snart är här.
Fredrika Thornander
Det är jag som är Fredrika Thornander. Jag är 34 år och bor i ett villaområde i Sandared, tillsammans med min man Hans och våra barn. Fram till för ett år sedan var vi en ganska så ordinär Svenssonfamilj, med villa, hund och två barn. I september 2007 föddes vårt tredje barn och nu, i slutet av februari, föddes vårt fjärde barn. Vi gick raskt från begreppet Svenssonfamilj till begreppet storfamilj! Vi ser fram mot vår nya familjekonstallation, och familjelivet med denna! Det är främst om hur detta familjeliv kan te sig – med alla dess glädjeämnen, våndor och kan hända sorger – jag kommer att blogga om.
I övrigt är vi en aktiv familj, som gillar att ha mycket omkring oss, både då det gäller människor, projekt och aktiviteter. Livet med familj är ett pussel, men ett fantastiskt roligt sådant!
Tobias Bornefalk
Tobias Bornefalk, 21 år från Borås – bloggar om det nya samhällsintresset poker. I största utsträckning av livepoker men även vad som händer i internetvärlden. Har själv spelat poker under fem års tid och utvecklar ständigt kunskapen av olika pokerformer.
Bosatt på Hedvigsborg efter att ha vuxit upp i Hedared utanför Borås.
I bloggen kommer du kunna följa min vardag som pokerspelare, läsa sammandrag av liveturneringar runt om i världen, pokerhistoria och en massa annan kuriosa som kan vara intressant att veta som handlar om poker men även andra spelformer.
Sven Martinger
Domare, politiker och lärare på Högskolan i Borås. Född 1951 i Skåne. Inflyttad till Borås 1983. Tanken från början var att stanna ett år, men fortfarande är jag bosatt här och trivs förbaskat bra med det. Lite problem har jag dock då Elfsborg möter skånska lag, men ett oavgjort resultat brukar lösa den sinnesoron.
Har snart arbetat 30 år i domstol ? blir snart guldmedalj, herregud - och de senaste snart 15 åren som domare vid Göteborgs tingsrätt. Trivs bra med det fria jobbet som det innebär, men utan undervisning vid högskolan i Borås ? drygt 20 år där ? samt politiken hade domarjobbet känts inte bara ensamt utan också deprimerande. Jag brukar ibland säga att till domstolen kommer människor sällan frivilligt, men till min undervisning söker sig många frivilligt glädjande nog. Politiken kan sägas vara drivmedlet.
Jag kommer att blogga om det som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen ständiga frågor om rättvisa och orättvisa såsom jag ser det. Ibland är det stort och ibland ännu större. En hel del tragik som dock måste förenas med det som får livet att vanligtvis te sig ljusare, nämligen humor och glädjen över att kunna hjälpa till lite där det behövs.
Jessica Steje
Jag är en 32-årig boråsare som har bott lite här och där, både i Sverige och utomlands.
Norrmalm är adressen för tillfället, men jag drömmer om ett hus på landet.
Min yrkesbakgrund är inom teater, film, opera, event och turism.
Min blogg kommer handla om vardagslivet som varannan-veckas-mamma till Linnea 2,5 år.
Linnea har Downs syndrom och kring detta vill jag sprida kunskap om vad det innebär och hur det påverkar oss, men också delge tankar om livet med (och utan) barn i allmänhet.
Jag bloggar också om kultur och andlighet som är två stora ingredienser i mitt liv.
Kommentarer och frågor är välkomna!
Elenor Sääf
Boråsare i själ och hjärta och barn av mars anno 1963. Jag trivs som firren i plurret när jag får pyssla med trädgårdsarbete och att skriva. Trädgårdsarbete är kontemplativt, skrivande är dess motsats och tillsammans bildar de en helhet.
Jag säger sällan nej till god mat och smarriga kakor. Flåset håller jag i trim genom att fräsa runt på min neongröna cykel, bruka apostlahästarna i sällskap med stavar samt en gång i veckan ta mig en tusenmetare i badhuset. Jag lyssnar på talböcker i mängder och då gärna deckare, dessutom samlar jag på grodor i olika storlekar och material och har drygt 300 stycken i samlingen.
Något av det bästa i mitt liv, är min vackra skogstomt i barndomens ljuva Kråkered en bit utanför Borås. Så småningom ska jag bygga mitt eget hus på tomten och sedan ska jag och mina två, söta, levande paddor Verner och Tjoffy Plopp och katten Asta-Stina Mysander, andas skogsluft och leva lyckliga där i alla våra dagar.
elenor.saaf@yahoo.se
Inger Dahlin-Ros
Jag är journalist på Borås Tidning, har man, två utflyttade söner och har just lämnat en lägenhet mitt i stan för ett nytt boende. Och jag har många fler intressen än vad jag har tid för.
Är tredje generationens boråsare och näst intill studieberoende. Har i det närmaste skrapat ihop till en magisterexamen i den något udda kombinationen antikvetenskap och design.
Reser ofta, gärna långt och ibland länge. Återkommer regelbundet till Italien och södra Frankrike där det finns värme, god mat och intressanta museer. Jag kommer att blogga om det mesta som intresserar mig och kanske dig.
inger.dahlin-ros@bt.se
Telefon: 033-700 07 15
huvudnyheter just nu
