Foto: Danor Terlevic
Onsdag 16 jun 2010, 09:53
Det mesta kommer och går i ens liv. Lycka, sorg, kärlek, vänskap, ilska, pengar och konflikter för att nämna några. Dom har kommit och gått. Så har det varit i mitt liv, men några saker har stannat kvar. En sak som har stannat kvar är den sociala vita rykande pinnen. Den har suttit mellan pekfingret och långfingret som en ständig följeslagare i snart trettiofem år. Det är ett ganska långt äktenskap. Den har fått mig att varva ner och vara upp. Den har fått mig att njuta och att kräkas. Den har fått mig att lugna ner mig och den har varit den självklara anledningen till tusentals pauser. Undrar just hur många timmar man har pausat tack vare ciggen.
Jag kom ihåg hur det hela började. Commerse. Guldbruna paket. Det var med filter. Sen fanns det röda paket också. Det var utan filter. På den tiden fanns det små paket också. Det var tolv stycken i små commerse. I små Prince och Marlboro var det tio. Kanske var det därför man började röka commerse. Man kunde också köpa dom cigaretter styckvis i kiosken utanför skolan,. sjuttiofem öre styck . I runda slängar har jag säkert rökt upp en mille.
Cigarettmärken handlar mycket om identitet. Intellektuella rökte Camel eller möjligtvis Gauloises. Alkisarna rökte John silver och i mina branscher, sjukvården och socialtjänsten röktes det Blend. Gula, vita eller blå. Dom blå smakade mentol och själv klarade jag aldrig av att röka en sådan cigarett utan att hosta.
Marlboro rökte alla invandrarna och Prins rökte socialdemokrater och industriarbetarna. När man la upp cigarettpaketet på borde på ett café var det kommunikation. Märket sa vem man var.
Under en sommar var jag i Polen. Det var på den tiden Polen styrdes av Jaruzelski och väst var insmugglade veckotidningar för polackerna. Jag tror att jag var på ett café vid torget Rynek Glowny i Krakow, för övrigt ett av Europas största torg. Det var en vacker vårdag. Jag satte mig på en uteservering och beställde in en kopp kaffe . Min vana trogen la jag upp ett paket cigaretter på bordet. Jag tror att det var Marlboro. Plösligt hade jag massa med förtjusande vackra polskor runt omkring mig som var väldigt intresserade av mig. Fast det var dom ju inte. Dom var intresserade av en biljett bort därifrån. Marlboro var för polskorna en cowboy, klädd i vit skjorta, i frihetens land som de hade sett i någon av de insmugglade tidningarna. Ja, det finns många historier om cigaretter.
Men nu ör det nya tider. Nu måste jag göra slut med dom där cigaretterna. Jag sa det till min läkare i dag och ett sådant stort leende har jag aldrig fått förut. Det är nog så. Det är dags att göra slut. Det är dags för ett avsked och ett stort farväl. Frågan är bara vad jag skall göra med händerna? Hur jag ska bli pigg? Hur jag skall bli trött, och hur ska jag motivera mina pauser?
Cigaretterna och jag har haft en riktigt lång kärleksaffär och som i alla riktiga kärleksrelationer så sticker man ju inte bara, man trappar ner. Man tar det försiktigt.
Min kropp behöver inga chocker mera. Så jag kommer att trappa ner, med början i morgon dag. Vi får se hur resan till noll blir.
Rätt tänkt att lägga ner rökningen. Kör hårt!
Tack!
Stefan Eklund
Chefredaktör. Född 1961 i Norrköping, men mestadels uppvuxen i Borås och Viskafors. Chefredaktör sedan 2010, tidigare kulturchef på BT och Svenska Dagbladet.
Bloggar om Borås Tidning och publicistiska frågor, men även om andra aktuella ämnen inom samhälle, kultur och politik.
stefan.eklund@bt.se
Telefon: 033-700 07 08
Fotograf med en stark kärlek till dokumentär- och nyhetsfotografering.
I botten socionom med många års arbete inom socialt arbete.
Bor sedan en tid tillbaka i Borås. Uppvuxen i Västerås och bott både i Stockholm och Göteborg.
Har fyllt femtio och det var lättare än att fylla fyrtio. Kanske har man blivit lite klokare med åren.
Bloggens ambition är att skriva om stora och små händelser, som berör mig och förhoppningsvis även dig.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74